Häromkvällen pratade jag i telefon med en kompis. Nämnde att jag skulle vara i hens krokar dagen därpå och vips blev jag inbjuden till påsklunch med hen och hens familj.
Vi skämtade lite om att det egentligen var julmat som serverades (prinskorv, köttbullar och potatis), men att det på nåt vis maskerades med lite färgglada fjädrar. Oavsett, så var det en väldigt trevlig tillställning, sådär lättsam som det ofta blir i den familjen. Inte så pretentiöst.
Två saker slog mig efter denna händelse, när jag reflektera i bilen hem. För det första. Hur härligt är det inte att få vara lite spontan? Att kunna säga, så tätt inpå lunchen, att "Ja, så roligt, jag kommer!". Just för att det finns luft i kalendern. Jag är sällan spontan, ofta behövs det planeras i god tid med tanke på hästarna. Glömmer aldrig när jag blev inbjuden till en kompis bröllop ett år i förväg, eftersom hen verkligen ville att jag skulle komma och visste att det behövdes tid att fixa hästvakt. Men känslan av att kunna vara spontan är underbar! Med nya inackorderingen för hästarna blir det dessutom ännu bättre (kan det bli sommar snart?), då jag inte kommer vara ensam att fodra varje dag, utan ha andra som fodrar ibland. Lyxigt att tex kunna gå på bio en vardagskväll utan att oroa sig för hästarna.
Den andra saken som slog mig, är hur jag, som är så långt från min familj (inte enbart i kilometer så att säga), kan hitta andra familjer, som jag trivs ihop med, som bryr sig om mig och som ger mig den gemenskap vi flockdjur så väl behöver.
Jag känner samma sak med er läsare, ni är min FIRE-familj, ni bryr er om mig, även fast vi (ännu) inte träffats. Vi har helt olika liv, men drömmen om frihet (som förstås ser olika ut för alla) gemensam. Kan det vara vårvädret som gör att jag fylls av en lätthet, en känsla av att allt är möjligt och att allt kommer att bli så bra framöver.
Eller kan det vara att jag äntligen skickat in deklarationen för 2018 och fått beskedet att för första gången på tre år, så får jag tillbaka pengar. YES! Dessa pengar kommer gå raka vägen in i portföljen Deg på jäsning. Hehe.
Så... Med detta sagt. Har du skickat in din deklaration? Eller har du nån rolig anekdot kring avdrag? Min pappa försökte tex få det till att jag kunde dra av arbetskläder när jag jobbade som lärare...
Kändes som ett spontant och lättsamt inlägg, trevligt! Så du är en planerare minsann, tja med hästar (eller barn) är det förstås extra nödvändigt också. Jag brukar förr eller senare avvisa alltför planerande människor då man inte kan vara spontan med sådana. Vem vet om jag vill träffa en viss människa just den 9/8 mellan kl 15 och 18? Då kanske någon mer intressant person ringer just den morgonen och spontant vill ses. Klart jag vill det hellre då. Den andra inplanerade vännen har ju haft chansen i flera månader redan. Därför ser jag spikade planer som luftbubblor i en mycket oviss framtid. Har gjort människor förvånade när jag plötsligt blivit upptagen och man ses kanske först om ytterligare ett halvår eller år. Men om det redan gått så långt tid, kan man låta det gå ännu längre tycker jag. ;)
SvaraRadera/Eva
Haha, du låter lite elak nu Eva. ;-) Men jag kan faktiskt sträcka mig så långt som att erkänna att det är större risk att nåt man bokat in för länge sedan blir avbokat, än när jag bokat in det kvällen före. Ofta tror jag att jag kommer ha ork och lust om x veckor, men när det väl infinner sig kan så mycket annat ha hänt, att jag helst av allt bara vill vila.
RaderaSom idag! Avbokade nånting som jag sett fram emot ganska mycket, men ju närmare det kom, desto mindre såg jag fram emot det. Så i morse blev det avbokat och det är såååå skönt! Tror faktiskt att det är nåt jag blivit bättre på efter min period med vilsamhetsbrist aka utbrändhet, att faktiskt avboka om det inte känns bra när det är dags.