Fru EB:s kokbok - recept 1

För er som missat det så har Fru EB gett ut en kokbok. Eftersom jag vill försöka äta mer vegetariskt, så lånade jag den på biblioteket och har noga gått igenom alla recepten. Det är sju dagars middag i sex veckor, dvs 42 recept + lite för- och efterrätter. 

Av dessa är det nio maträtter som föll mig i smaken, vilket säger en del om min matproblematik. Men sånt är livet, jag har iaf blivit bättre på att faktiskt äta, så det får ses som ett framsteg. 

Tänkte att jag skulle prova alla nio recepten och recensera här i bloggen allt eftersom. Det lär ta många veckor, då jag inte har utrymme i frysen (eller för den delen matlådor) för att prova en ny maträtt varje vecka. 

Så idag kommer första maträtten; palak paneer med halloumi. 

Först och främst blev det vansinnigt mycket disk efter den här maträtten. För en person som diskar för hand blir det onödigt med tre olika kastruller/stekpannor på spisen. För att inte tala om att jag bara har en stekspade (som användes i grytan) och jag därför fick ha min smörkniv till att steka halloumin. 

Man behöver inte börja med riset förrän punkt 4, om man som mig har induktionshäll. Då blir riset klart (jag kokar 13 min) lagom till att grytan puttrat färdigt. 

Salta och peppra efter att du tillsatt halloumin, då osten i sig själv är ganska salt. 

Tidsmässigt tog det mig 75 min att tillaga, men då gjorde jag många saker samtidigt som det tillagades på spisen, så jag skulle räkna med upp till 90 min för den som inte är så van i köket. 

Jag var snål och tog den billigaste frysta spenaten, vilket visade sig vara hackad. Kanske att det förstörde en del av effekten av spenaten, nu blev det små löv av grönt bara. 

Den var helt okej att äta, men smakade inte jättemycket. Med fem portioner blev det fyra i frysen till kommande veckor och jag kommer inte laga den här rätten igen. 

Den får tre av fem tallrikar

Lugn och harmoni

Inser att det verkligen är på tiden med en uppdatering kring hästarna igen. Vi har nu stått i nya stallet i några veckor och vi stormtrivs verkligen!  

Hästarna får det foder de ska ha, det är ordning och reda, alla är trevliga, anläggningen är bra skött och det finns bra med ridvägar. Lite sämre med träningsmöjligheter för hoppning, men det får duga just nu helt enkelt.

Då stallet ligger lite längre bort åker jag inte ut lika ofta, men jag känner mig lugn då hästarna är så nöjda. De trivs superbra med flocken de går i och alla är mycket lugnare och mer harmoniska ihop. 

Hade nyligen en kompis på besök som inte träffat dem sen de flyttade från förra stallet och hon blev förvånad över hur annorlunda de var. Anette stressade inte runt när man gjorde i ordning henne, utan stod och sov. <3 

Nu väntar den trista perioden med häst, med mörker och kyla. Men jag känner mig ändå pepp, för nu mår vi bra allihopa och vi behöver inte träna en massa utan bara ta lite mysturer och upptäcka fler ridvägar i området. 

Ja, förhoppningsvis blir det här sista uppdateringen kring hästarna på ett bra tag. Nu vill jag stanna här i många år. 

För den nyfikne kostar de nu runt 11500 kr varje månad. Plus hovslagare (som är dyrare men bättre än min förra). Det är så roligt med djur... ;-)

Hjulen på bussen de går runt, runt, runt

Ja, jag har medvetet låtit bli att rapportera utgifterna för september. Det blev alldeles för mycket minus iom flytten. Men jag kämpar på åtminstone. Den här månaden ska jag till tandläkaren och göra om två lagningar, dessutom finns misstanke om att den ena lagningen döljer ett litet hål på tanden bredvid. Kul, kul... Visste ni förresten att den genomsnittliga lagningen håller i två år? Mina har förvisso hållit längre, men se för bövelen till att borsta tänderna och använd tandtråd (tandtråd innan borstning, ok?) så ni sparar in några kronor där också. 

Nåja, nu var det inte tänder jag skulle skriva om, utan buss. För som ett led i mitt deep year åker jag en massa buss numera. Bilen måste parkeras en bra bit bort från där jag bor och enda sättet att ta sig dit (förutom att gå sisådär 45 min) är att åka buss. Efter att ha räknat lite på det (behöver använda bilen i snitt 4 gånger/vecka) blev det billigast att lösa månadskort. Vilket gör att jag har obegränsat med resor på bussen inom Uppland. 

Så det har lett till att så fort jag ska nånstans dit det går en buss, så tar jag bussen före bilen. Jag har senaste månaderna åkt buss till biblioteket, för att hälsa på Minna (hej!), för att träffa min grupp med anonyma asociala autister (även känt som mitt kompisgäng), för att träffa läkaren (äntligen verkar medicinen fungera!), för att träffa tandläkaren (dyrt blir det ändå) och givetvis för att åka till mitt jobb. Som många av er vet jobbar jag hemifrån en stor del av min tid, men ibland måste jag in till kontoret och det fungerar utmärkt med bussen. 

Ja, det tar mycket längre tid än om jag skulle använda bilen. Men samtidigt måste jag erkänna för mig själv att det mesta jag gör när jag är hemma är saker på min mobil. Youtube är en stor favorit, likaså att läsa i biblio-appen. Det kan jag precis lika gärna göra på bussen, så jag vet faktiskt inte om jag "förlorar" särskilt mycket tid egentligen. 

Nu är nästa steg att spara in pengar genom att säga upp parkeringsplatsen och ställa bilen på jobbet istället, men det tar emot då bussen närmast jobbet inte går så ofta på kväller och helger. Bekvämlighet eller sparad krona... Den som lever får se. 

Åker du buss eller bil?

Min kollega Jonas

Inspirerad av Frihetsmammans inlägg om att orka jobba så gjorde jag en liten studie på en av mina kollegor (detta är dock applicerbart på många fler). 

På mitt kontor finns det många spännande individer och Jonas är en av dem. Ja, hen heter såklart nåt annat, men jag tycker Jonas är ett bra namn då ingen av alla hundratals kollegor jag har kontakt med heter just Jonas. 

Jonas har gissningsvis minst 20' mer i månadslön än mig (före skatt), då hen är utbildad ingenjör (har många gånger funderat på om titeln syftar till att ingen gör nåt, men men, jag har aldrig vågat fråga) och därmed en VÄLDIGT VIKTIG person. 

Jonas har jobbat på företaget i många år, om än på lite olika avdelningar och med lite olika saker. Alla känner dock Jonas och vet att det är en bra person som gör det hen ska. Även om det inte alltid går fort, så har Jonas sagt att hen ska göra något, så blir det också alltid gjort (nån gång).

Jonas kommer in runt kvart över åtta på morgonen, slår igång datorn och kollar vad som står på agendan för dagen (ok, här gissar jag, men Jonas kommer iaf in på sitt rum den tiden). 

Halv nio strosar Jonas iväg till fikahörnan för att ta sig en kaffe en stund. Allt eftersom fylls det på med folk i fikahörnan och eftersom man inte kan vara oartig (antar jag?) och lämna de "intressanta" diskussionerna (för tydligen är det på fikat man får veta allt viktigt som händer i företaget) så sitter Jonas kvar till sista personen reser sig för att hen ska iväg på möte. Klockan är då minst halv tio, ofta tio. 

Då går Jonas in på sitt rum och jag antar att hen jobbar. Ibland kan jag höra (har jag nämnt att jag har fruktansvärt bra hörsel?) att hen pratar i telefon med nån. Förhoppningsvis är det om nåt jobb.

Tjugo över elva går Jonas ut från sitt rum för att leta reda på fler som ska gå på lunch. Eftersom vår avdelning inte sitter i en klunga, så tar det en stund att samla ihop hela gänget som ska med, alla måste tillfrågas och få fundera på ifall de ska äta lunch ute eller om de ska äta den där matlådan de plikttroget tog med sig. 

Här skulle man givetvis kunna effektivisera det hela genom att bestämma att alla som vill med och äta lunch halv tolv träffas vid cykelställen eller liknande, men då faller en viktig del i Jonas arbetsuppgifter, som är att kolla upp vilka som är på plats, så man senare kan påpeka högljutt vilka som "aldrig" är på kontoret. Noteras bör att vi har flera arbetsplatser både i Uppsala och på mindre orter i närheten, så för att man inte är på kontoret precis innan lunch så behöver det inte betyda att man inte jobbar. Men man kan iaf inte försvara sig när Jonas drar igång. 

Runt halv ett, kvart i ett droppar lunchgänget in igen (det är också här jag brukar passa på att äta, för att slippa folket) i munter ton då det avhandlats nåt roligt på lunchen som alla andra behöver få veta (alltså inte vad som sagts utan att de hade roligt). 

Jonas går in på sitt rum och vid två sticker hen ut huvudet igen, för nu är det dags för eftermiddagskaffet. Det liknar det på förmiddagen och håller alltid på till tre och ibland halv fyra. Givetvis måste man prata om de som inte var på kontoret vid lunchtid och även om att kaffet är så himla dåligt på vårt jobb. Kanske även om att det snart äntligen är dags för semester/sportlov/påsklov/jullov. Kan tillägga att Jonas alltid tar minst sex veckor sammanhängande semester på sommaren, förutom de andra veckorna med ledighet. 

Vid fyra packar Jonas ihop och säger hejdå till de som är kvar på kontoret. Då har hen jobbat effektivt (återigen förhoppningsvis) i ungefär fyra timmar. 

Så till alla som försöker få vardagen att gå ihop. Var lite mer som Jonas, ok? ;-)

Kanske vänder det nu?

I helgen flyttade hästarna. Igen... Dessutom flyttade de ganska långt bort och min kompis som brukar köra ett ekipage (ryms ju inte tre hästar i en transport) kunde inte hjälpa, så jag fick köra två svängar. Det funkade över förväntan, men nu är jag rätt trött både fysiskt och psykiskt. 

Psykiskt är det såklart allt de senaste månaderna som nu kommer kraschandes, så det är väntat ändå. Jag känner mig trött och tom, men samtidigt vet jag att det här kommer att bli så mycket bättre. 

Tyvärr blir det återigen dyrare, men jag försöker istället hitta andra saker i mitt liv jag kan dra in på. Laga ännu mer mat hemma tex och (tyvärr) skippa reko-maten. Har inte heller varit iväg på nånting roligt under semestern (var ledig i september men då var det ständig stress kring hästarna och jag var i stallet 1-2 gånger varje dag, suck) och inte lär det bli nån resa närmaste tiden heller. Bara bita ihop och kämpa på. Hoppas att bilen inte rasar...

Men igår var jag i stallet och grejade på, försökte få lite ordning på mina saker där och när jag var klar med allt och hade sagt hejdå till hästarna kände jag som ett motstånd mot att åka hem. Det var väldigt länge sedan som jag längtade till stallet och ville vara kvar där. 

Så jag hoppas verkligen att det vänder nu. Hästarna är rätt skärrade också, dels har de inte mått bra i förra stallet (dåligt med foder gör hungriga hästar och därmed att det blir bråkig stämning i hästflocken, Celine är totalt sönderbiten) och dels är det alltid jobbigt med förändringar för dem, så det kommer ta ett tag innan de landar. Stackars Anette vågar knappt äta för hon är så van att bli bortjagad från fodret. :-(

Daisy tar det hela med mest ro, men så är hon bara ett år och har inte riktigt några preferenser än. Hon tyckte bara det var roligt att återigen få åka transport och se ett nytt ställe. ;-)

Nu ska jag försöka andas lite och försöka bygga vidare på den här positiva känslan. Vi känner oss iaf väldigt välkomna i stallet och jag hade tydligt uppmärkta platser för hästarnas utrustning. 

Hoppas att ni alla läsare har det bra och njuter av den ljuvliga hösten. <3