När man är dumsnål

I helgen pratade jag, som jag nämnt tidigare, med en FI(RE)-kompis, tillika hästmänniska. Denna lyckliga människa hade helt missat hästklädesmärket Maya Delorez (ni som är nyfikna får googla, jag kommer ge dem tillräckligt med reklam utan nån länk). 

Jag köper oftast inte hästkläder, utan det brukar bli så att när nåt klädesplagg i min vanliga garderob fått en fläck som inte går bort, så blir det plagget automatiskt ett stallplagg. Sen är det stallplagg tills det är så trasigt att det inte går att använda utan att skämmas lite, då åker det till återvinning. 

Men ridbyxor måste jag ha och Maya Delorez har helt ljuvliga ridbyxor som är mer som tights i passformen men samtidigt mer hållbara. Jag brukar alltid köpa när det är rea, vilket det är ofta, då många tydligen inte kan köpa förra säsongens färg, utan måste ha det senaste...

I somras hade de utförsäljning i Uppsala och jag var där och botaniserade. Hittade deras vinterridbyxor för 100 kr. Helt sjukt billigt (just nu finns de inte till salu, men de kostar minst 800 kr vanligtvis) och jag köpte nöjt ett par. 

Nu har jag börjat använda dessa och de är verkligen ljuvliga. Att inte bli kall om benen är ett lyx för hästfolk (iaf vi lite äldre som inte blev curlade som barn) och även om jag numera har en ridkjol (tänk thermobyxor fast kjol) så är den lite för varm för de trevliga höstdagar vi haft nu. 

Men när jag tar på mig dem tänker jag samma sak varje gång. Varför i hela friden köpte jag inte fler? Jag vet ju att ett par ridbyxor håller max ett år för mig, säg två år då om jag inte använder dem på sommarhalvåret. De kostade för fasiken 100 kr! Varför köpte jag inte bara fem par när jag ändå var igång?

Det här var min kompis helt ense om, varför köper man inte fler av någonting när man vet att denna sak kommer att gå åt/användas upp/gå sönder och man måste köpa igen. Vad är det i ens minimalistiska tänkande som inte kan vara flexibel? Som inte kan tänka "åh, det var billigt och jag kommer behöva minst tre av den här närmaste fem åren, jag köper flera". Nänä, ett par köper man... Suck!

Så nu inför Black Friday (kommer inlägg om det snart, lovar!) har jag tänkt om. Här ska det banne mig handlas!

Är du också dumsnål ibland?

Min helg

I helgen fick jag lite positiv energi. Jag träffade en person som också är intresserad av FI(RE) och vi strosade runt i affärer (minns inte ens när jag gjorde det senast, normalt rusar jag bara in i en affär och grabbar tag i det jag ska ha och rusar ut igen (jaja, jag betalar såklart), att just strosa är verkligen underskattad sysselsättning) några timmar. Det blev inte särskilt mycket köpt (tror jag brände 200 kr typ), men desto mer diskuterat. 

Det fick mig att bli glad över att jag fått så många underbara vänner genom FIRE, visst, vi ses inte så ofta, men det känns ändå som att jag känner flera av er som läser och även de bloggar jag själv läser regelbundet. Jag har inte ens träffat tex Frihetsgrader, men får för mig att vi skulle kunna prata om allt möjligt i flera timmar. De bloggare jag träffat betraktar jag som vänner, även om vi bara träffats nån gång och jag är urusel på att kommentera (men jag läser, jag lovar! med stor behållning). 

Det jag ville säga med det här spretiga inlägget är att jag är så tacksam över att den här gemenskapen finns och att den får se så olika ut för alla, eftersom vi alla är olika och med olika drömmar och mål. 

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer jag fick på mitt förra inlägg, det fick mig att skämmas lite över att jag bara gnäller och alla svarar så himla snällt. Så jag ska försöka skriva några inlägg framöver som är positiva, för såklart är allt inte negativt och nattsvart. Jag är till större delen frisk, jag har ett jobb jag älskar, toppenkollegor, världens bästa chef, de finaste, bästaste hästarna man kan ha och så många som vill mig väl, både vänner och FIRE-vänner. 

Nu väntar en lite lugnare arbetsvecka, vilket jag behöver efter senaste veckornas smått galna tempo (vilket såklart också gör att man deppar ihop, när man inte hinner det man tänkt sig), för veckan därpå blir det fullt ös igen. Jag längtar till julledigheten (jag kommer förvisso jobba, men, men). 

68 dagar kvar till julafton! Har ni köpt julklappar ännu???

Ett litet livstecken

Ja, vad ska man säga... Det händer så mycket på flera fronter just nu, så att sitta och skriva i bloggen har verkligen varit sist på listan. Ingen verkar ha saknat mig alltför mycket iaf. ;-)

Jag kommer inte summera mina utgifter i bloggen längre, det känns helt meningslöst nu när inflationen försvårat för sparår, så jag nöjer mig med att nämna att september var 8000 kr billigare än året innan, vilket egentligen inte säker så mycket då fjolårets september var en hysteriskt dyr månad. 

På grund av flera kostnadsökningar i mitt liv kommer jag inte kunna spara mer än nån tusenlapp i månaden framöver, vilket känns väldigt surt. Jag räknar och funderar på vad mer jag kan spara in på, men den krassa sanningen är att det behöver säljas/tas bort en häst för att det ska uppkomma något sparutrymme. Vilket inte känns som något jag vill, men snart kanske jag är tvungen.

Det är inte så mycket mer jag kan skriva utan att bli för privat, men det är tungt på familjefronten just nu och jag mår inte så bra själv heller. Känns mest som att jag sover, äter, jobbar och roddar i trista grejer. Så inget särskilt upplyftande att dela med mig av. 

Daisy växer och frodas, det är åtminstone positivt. Hon ser ut att bli väldigt lik sin mamma, vilket gör mig glad. 

Ja, det var en kort liten summering, ta hand om er där ute så kanske vi hörs snart igen.