Vi är väl inte avundsjuka på varandra?

Jag har verkligen de bästa läsare som man kan önska sig. När jag mått dåligt har ni verkligen steppat upp med kloka råd. Därför är kanske dagens ämne lite oväntat, men jag vill ändå lyfta den här funderingen. 

Jag har senaste veckorna pratat i telefon med flera i FIRE-gänget. Det har varit skönt att få ösa ur sig frustration och oro, men även få lyssna till andra personers funderingar i livet som är nu. Funderingar kring ökade räntor, höjda matpriser, dyrare bensin. Ja ni vet, samma funderingar som hela samhället pratar om. Nu sist såg jag att företaget som levererar fjärrvärme till min lägenhet ska höja priset med 17 %. Kul, kul... Undrar om det blir en ny höjning av boendeavgiften snart...

Hur som haver, nu var det ju inte ökade kostnader jag skulle prata om. Utan avundsjuka. 

Avundsjuka är egentligen inget konstigt, speciellt inte när vi pratar om pengar. Men jag (och de jag pratat med) har noterat att det verkar frodas en del avundsjuka inom FIRE just nu. Kanske hänger det ihop med ökade kostnader och att många inga kan spara lika mycket? Eller så börjar vi bli så många att det dyker upp personer som mår bättre av att försöka trycka ned andra?

Oavsett. Fakta när det kommer till FIRE är att det är olika för oss alla. Vissa har ärvda pengar, andra har gjort smarta bostadsaffärer. Ytterligare andra har gjort karriär och tjänar så mycket att de kan stoppa undan 70 % av sin månadslön varje månad och ändå ha råd med ett så pass vanligt liv att ingen i ens närhet märker av sparandet. 

Kanske någon förlorat en del pengar på dåliga affärer (huset Gud glömde uppe i norr tex), andra har föräldrar som lärt dem sparsamhet. Ytterligare andra (looking at you FruEB) har levt loppan i många år och har därmed massor med snygga kläder trots en slimmad garderob. 

Hoppas ni hänger med i hur jag menar. Allas vägar till FIRE är olika, alla har olika förutsättningar och olika mål. Det måste få vara okej. Avundsjuka är inte klädsamt och totalt onödigt när allt vi egentligen vill är att alla ska lyckas med det de vill.

Så jag tänker försöka bli bättre på att vara avundglad (vinkning till Andy Swärd, tror det var i ponnyakuten?). Jag är inte i mål än, men snart så kommer jag vara avundglad när Fru EB ger ut ytterligare en bok (jag köar på bibblan så länge). Snart kommer jag vara avundglad när Frihetsmamman lyckas laga mat som är billig (men som jag aldrig skulle äta). Jag försöker vara avundglad när Louise har så mycket att göra med sina hunddrömmar att hon inte ens uppdaterar bloggen längre. Eller för den delen när Frihetsgrader skryter om sina plommon (jag älskar plommon. Jag fick tag på tre i år. Tre...).

Och nu när jag name-droppat så in åt helsike (så gör man när man vill att alla ska läsa vad man skriver. Hehe) så tänker jag gå vidare i livet. Jag tänker fortsätta det jag gjort sen jag skrev sist, förbereda för flytt av hästar (en dryg vecka kvar nu!!!) och försöka andas. 

Kram till er alla där ute, ni som läser och kommenterar så fantastiskt fint när jag behöver det som mest. Ni som läser men inte kommenterar (ni är hiskeligt många inser jag när jag ser statistiken). Och en extra stor kram till Minna och Frihetsmamman, som inspirerat mig till kvällens inlägg. Tack för att ni lyssnar på mig, ni är fantastiska!

40-årskris?

Just nu är det mycket som pågår i mitt liv. Dels allt trixande kring hästarnas flytt (ja, jag har hittat ett nytt ställe, men kommer inte kunna flytta dit förrän vid månadsskiftet) dels har jag en förälder som inte mår så bra. Det har helt enkelt varit lite för mycket motgång de senaste åren och när jag tittar bakåt kommer jag knappt ens ihåg hur det var när livet flöt på och jag kände mig glad. 

När hästarna väl flyttat kommer jag att få mer tid över till mig själv, då nya stallet har fullskötsel så jag behöver bara åka ut för att mysa med hästarna och rida. Det kommer att bli bra, det måste bli bra. För just nu balanserar jag farligt nära väggen och jag tror inte att jag klarar fler jobbiga veckor eller månader med hög stress och ständig oro. 

Från beslutet att flytta från nuvarande stall till att faktiskt hitta ett bra nytt stall tog det sex veckor. Det är lång tid när man vet att ens hästar inte mår bra och (tyvärr) inte ens får det foder de behöver. Men snart flyttar vi, snart kan jag förhoppningsvis andas igen. 

Just nu är läget så dåligt att jag tänkt de förbjudna tankarna att sälja hästarna. Vilket såklart inte kommer ske, men bara att tänka tanken fick mig att börja fundera över vad jag egentligen gör med mitt liv. Just nu sparar jag inga pengar öht. Jag gjorde den jobbiga uträkningen att jag skulle kunna rida på ridskola två dagar/vecka (samt åka på turridning två dagar/vecka de veckor ridskolan hade stängt) och ändå spara 100' per år på att inte ha egen häst eller bil. Man kan göra rätt roliga saker för 100'. Eller så kan man spara dem till framtida pension. 

Mina fonder på Avanza har ökat på bra under året trots att jag nästan inte gjort några nya köp, nu är jag tillbaka på samma nivå som innan jag tog ut kontantinsatsen till lägenheten. 

Men nåt har hänt mentalt även när det gäller att sluta jobba. Jag skulle lätt sluta jobba idag om jag hade möjlighet, så missförstå mig inte. Men jag vet inte längre vad jag vill göra den dag jag inte jobbar längre. Vad finns det för nåt jag vill göra? Vad har jag för drömmar? Allt känns bara fel just nu och jag är rädd att jag, om jag som i ett trollslag förlorade alla tre hästarna samtidigt, bara skulle hamna i soffan slötittandes på Netflix dagarna i ända. 

Jag har inga drömmar eller framtidsplaner kvar. Eller så har jag det, men de har hamnat så djupt undanskuffade att jag inte ens är medveten om dem längre. 

Vet du hur man hittar åter till sina drömmar? Eller kan du känna igen dig i att när man mår mentalt dåligt så tappar man bort sig?

Första månaden med dagspeng

Ja, jag är faktiskt förvånad över hur bra den  här månaden ändå gått. Det har varit några utgifter som jag inte räknat med (bilen, host, host) och några utgifter som jag förträngt skulle dyka upp.

Men jag gick inte back så mycket som jag trodde. -1680 kr blev resultatet och jag känner mig nu taggad för en ny månad. Förvisso vet jag att det kommer lite fler jobbiga utgifter denna månad (bland annat tandläkaren, som kan kosta hur lite eller hur mycket som helst), men jag siktar ändå på att försöka gå ihop mig på 5050 kr. Kanske lyckas jag och om jag inte lyckas, så har jag ändå minskat ned utgifterna mycket mer än om jag inte försökte.

Lärdomar den här månaden då?

Till att börja med har jag åkt mycket mer buss. Både till jobbet och till olika privata tillställningar (ok, vi snackar mest umgås med vänner på fik, ok?). Jag åkte tom ut till Hööks (vilket tog en timme enkel väg) för att lämna tillbaka ett par skor som visat sig vara osköna. Fick ett rätt otrevligt bemötande (trots deras policy om 60 dagar öppet köp). Tydligen var skorna lite dammiga (japp, det var de när jag tog dem från Hööks hylla) och då kunde de inte återlämnas. Efter att ha blivit arg (erbjöd mig att torka av dem på toaletten, men jag fick inte låna toaletten) så slutade det ändå med att de tog tillbaka dem. Lär inte handla där nåt mer framöver...

Vidare hade jag en situation där jag hade jobbat hemma hela dagen, förutom en snabb sväng till hästarna på lunchen (japp, fylla på vatten och se att alla mår bra, kul med djur) och plötsligt drabbades av akut cravings för hämtmat. Efter att ha försökt resonera med mig själv om hur dumt det var, kompromissade jag med att värma en fryspizza i ugn och lyxa till det med lättdryck till. Visst, det blev 35 kr för den måltiden, men hämtmaten hade gått loss på minst 100 kr. Såklart är det inte samma sak med fryspizza som pizza från tex Pizza Hut, men behovet var stillat och jag var nöjd.

Överlag måste jag säga att det är lättare att spara pengar när man inte är nära nån affär. Dvs det gäller att i möjligaste mån idka avhållsamhet. Hålla sig hemma, umgås med hästarna. Då tickar dagarna på och därmed också dagspengen.

Så nu kör jag full fart mot september!