Nä, jag är på intet vis deprimerad. Jag har några nära och kära som är deprimerade, så jag vet hur sjukdomen kan se ut. Jag kan inte ens säga att jag är deppig.
Men när mörkret kommer känner jag mig nere och lusten att överhuvudtaget göra något, än mindre skriva ett peppigt blogginlägg, är totalt obefintlig.
Just nu går jag bara och längtar efter våren, då fölet förhoppningsvis kommer. Men inte ens det gör mig glad, för det är så hiskeligt lång tid kvar. Det är lättare att längta efter saker som ganska snart kan hända.
Så jag försöker hitta de där små guldkornen i vardagen. Det som gör att jag ändå orkar upp på morgonen. Vissa morgnar blir jag kvar i sängen lite längre, då jag verkligen får kämpa med att hitta något roligt. Vissa gånger hittar jag ingenting som gör att jag vill kliva upp, men jag gör det ändå.
Jag läser bloggar sporadiskt, men orkar inte kommentera. Jag läser att Sparo flyttat till Norge och jag börjar drömma om att själv våga steget. Inte till Norge, utan till något varmare land. Någonstans där man inte behöver byta till vinterdäck. Någonstans där det finns lite mer chans till sol.
Just nu duger alltså inte ens drömmen om Skåne, utan jag börjar drömma om att flytta till Malta. Jag vet att det inte är görbart just nu, men drömmen finns där ändå, som en hägring. Så snart jag känner att jag vågar resa någonstans så ska jag bege mig till en rad olika länder för att se om jag kan hitta min plats. Malta är på topp då de har 300 soldagar om året och det verkar funka att prata engelska där. Men Italien och Grekland känns också spännande, liksom Portugal som alla svenskar pensionärer verkar längta efter.
Ja, det blev en liten text idag i alla fall. Jag lovar att det kommer en sammanfattning på månadens utgifter om 1 ½ vecka, men så mycket mer tänker jag inte lova.
Var rädd om er där ute i höstmörkret och kom ihåg att reflexer räddar liv!
Nu ska jag försöka släpa mig ut och motionera dräktig häst. Det är lite med fara för sitt liv, för tydligen bli alla stenar hästätande när man är dräktig...
