Anette finns inte längre

Tårarna rinner nerför mina kinder. De som läst mina inlägg senaste året har kanske snappat upp att Anette inte varit riktigt kry. Det har blivit en del veterinärbesök, men varje gång har det känts hoppfullt. Ett tag till, vi kämpar på, det här fixar vi.

Tills jag en dag står där och ser sorgen i veterinärens ögon. De hemska orden ”Det är nog dags nu”.

Jag har ju vetat att hon levt på övertid, jag har vetat att hon verkligen är gammal. Krämpor har det funnits, men inte värre än att vi tuffat på. Men till slut blev det för mycket.

Så nu står jag här och försöker navigera i den nya verkligheten. På ett drygt år har jag gått från tre hästar till en häst. Celine och jag sörjer tillsammans genom att göra det Anette tyckte var roligast; springa fort, fort, fort.

Ta hand om er där ute.