Så där! Efter en lite väl utdragen process så kommer jag idag att skriva kontrakt på mitt "nya" jobb. Skönt att få papperen i ordning innan sommaren. Förutom en drös förmåner med nya jobbet, så är det väldigt skönt att få behålla både kollegor och arbetsuppgifter. Med högre lön. :-D
För er som inte vet (oklart om jag nämnt det) så jobbar jag med att leka med papper. Typisk kontorsråtta och jag bara väntar på den dagen robotarna gör mitt arbete tio gånger så fort som jag gör nu (då är jag jeeeekligt effektiv ska ni veta!). Den dagen är jag förhoppningsvis redan FIRE. Hehe, drömma går ju.
Apropå drömma. Jag tycker att dagdrömmar är viktiga. De visar vad man egentligen vill, om allt hade varit möjligt. Jag drömmer om min framtid i Skåne. Om att slippa snö och ha nära till massor med hästevenemang. Det enda som hindrar mig från att ta tag i min dröm, är att jag trivs alldeles för bra på nuvarande jobb. Så tills vidare får Skåne fortsätta att vara en dröm.
Så vad drömmer du om? Är det något uppnåeligt (men inte riktigt just nu) eller ouppnåeligt?
Nu bor jag i Skåne så check på den ;)
SvaraRaderaI övrigt är drömmen mer tid och mindre schemalagt lönearbete. Det arbetar jag hårt för.
Haha, fusk med Skåne. ;-) Vi får ta en Skåne-träff nån gång, så får du visa mig dina pärlor.
RaderaMer tid och mindre schemalagt lönearbete låter som ljuv musik i mina öron.
Apselut! Vi körde en liten förträff himma hos undertecknad inför Camp FI förra helgen. Det var kul.
RaderaÅh! Det lät roligt. :-) Jag får snart bättre koll på hur min semester ser ut, men förmodligen kommer många dagar gå åt till flytten, så kanske blir det Skåneresa först nästa år.
RaderaDrömmer inte om frihet från arbete. Istället vill jag ha ett arbete där jag har frihet att göra verklig skillnad, där kommunikationen mellan ledning och personal fungerar mer än väl och där jag får göra det just jag är duktig på. Lönen ska förstås vara bra, eftersom det är ett kvitto på uppskattning.
SvaraRaderaDrömmer om mer kontakt med åtminstone några av mina många jämnåriga kusiner. Tycker det känns lite svårt att veta hur gå till väga bara.
Skratta inte nu...men kan även drömma om att få bli en bra talare som borrar djupt i själar med hjälp av ord. De (ganska få) gånger jag talat inför en större grupp människor (50-500 personer) har jag liksom glömt tiden och fått en oväntad energikick. Den största kicken fick jag när jag som 23-åring helt oväntat kallades fram att tala spontant i en fullsatt kyrka i Tallinn. Hade ingen aning vad jag skulle säga, men tvekade inte en sekund, var TOTALT orädd på den tiden. Gick fram och snacket bara flöt - på ryska och med ett språkskämt dessutom som kom som en blixt från klar himmel. Folk skrattade och känslan (makt? bekräftelse?) var otrolig. Jag kan verkligen förstå folk som blir som berusade av uppmärksamheten. Själv vet jag dock inte om det är just det som triggar mig i första hand. Är mest förundrad och förvånad över att orden bara forsar fram utan direkt förberedelse. Får hjärtklappning när jag skriver det här...
/Eva
Drömjobbet låter verkligen som en dröm, men nånstans måste det väl ändå finnas ett jobb där alla delarna stämmer in. Frågan är bara hur många jobb du måste testa innan du får jackpot...
RaderaNär det gäller kontakt med kusiner tror jag det bara är att våga höra av sig. De gånger jag har tvekat när jag kontaktat en gammal bekant, så har det sedan (när vi umgåtts ett tag och pratar om saken) visat sig att den personen tvekat lika mycket som jag, och blev överlycklig att jag tog steget. Så våga! Skicka ett sms kanske?
Jag förstår precis din känsla kring att hålla tal. Själv är jag en sån där jobbig person som kan spontantala precis varsomhelst och närsomhelst om jag måste. Höll redan som tonåring i informationsmöten om vår gymnasieskola, förvisso var det väl sällan mer än 80 föräldrar som lyssnade, men det var ändå rätt häftigt att vara med om. Känslan när man får med sig publiken är så läcker! Hade jag haft nåt intressant ämne att prata om, så tror jag att jag kunnat turnera runt och föreläst på en massa ställen i Sverige.
Du kanske ska testa drömmen och gå nån talarutbildning? :-)
Men har du inget intressant ämne redan? Hästar? Starta ridskola? Eller bli bossen på ett naturbruksgymnasium där hästar är största grejen. Då får du hålla låda. Eller åtminstone bestämma när du ska göra det. Eller (kommun)politiker?
RaderaFör egen del är jag mest förvånad över min reaktion på detta med att tala inför folk eftersom jag är en introvert person vad jag uppfattat i alla fall. Men man kan ju ha fel och mest blivit uppfostrad till att hålla käft eller snarare att man inte ska tro att man är något eller har något att komma med. Jante...
Du har så rätt i det där med kusinerna. Bara att ta steget och höra av sig. Hur svårt kan det vara? Det tar emot en aning ändå... ;)
/Eva
Jo, hästar är ett stort intresse. Men det är svårt att få nån ekonomi i det hela. Har en bekant som haft eget företag i över femton år, med föreläsningar/kurser som huvudsakliga inriktning. Men folk är tyvärr inte särskilt intresserade av att betala för hästkunskap. :-/
RaderaHaha, politiker har jag fått nog av genom min uppväxt, hua.
Jag är egentligen också introvert, men jag har lärt mig av med det "felet". Däremot tar jag igen det på fritiden, då är jag gärna själv (reser helst själv också).
Heja, heja! Sms:a nu en kusin idag redan! :-D
Nämen what? Hur kan introversion uppfattas som "fel"?! I mina ögon är det positivt och seriöst och har inget med jante att göra. Inte heller med att vara blyg. Har aldrig någonsin varit blyg.
RaderaAtt vara introvert handlar om att kunna koncentrera sig på saker en längre tid och att stanna kvar inombords i sina tankar och/eller känslor. (Det vet du nog redan.) Att vara styrd inifrån i högre grad än extroverta. Jag skulle definitivt inte vilja vara mer extrovert. Sådana hämtar energi från andra människor och av yttre aktiviteter.
Det är detta med att jag fick energi utifrån (publiken) som jag blev förvånad över. Hur i all sin dar vill man göra sig beroende av andra på det sättet? Verkar osäkert som energikälla. Vill vara fri och självförsörjande på det sättet. Ändå så var det en otrolig känsla... ;)
Sms:ade en kusin nyligen, men med syfte att få nummer till person som inte har numret på nätet. Får se vad det leder till. Borde ha ringt istället, ångrar det nu. Då blir det ju mer naturlig att prata på... Äh, ska sluta fåna mig nu.
Du har fått nog av politiker i barndomen?! Du kanske har något intressant att berätta om det i kommande inlägg? Är nyfiken...Kom inte och säg att du är barn eller barnbarn till någon kändispolitiker. Alf Svensson är din morfar? ;)
/Eva
När jag växte upp, på 80- och 90-talet, så skulle man "alltid" leka i grupper. Man skulle göra en massa grupparbeten i skolan och givetvis ägna sig åt gruppidrott som fritidsintresse. Jag lydde snällt, har lätt för att få andra med mig och se alla i en grupp. Men hade jag fått välja, så hade jag varit själv. Men det var inte "ok" och ansågs helt enkelt fel.
RaderaJag kan lätt tillbringa en hel vecka i mitt eget sällskap (underbart!) och upplever att en del i min närhet (ffa en kollega), inte begriper hur jag klarar av det. Hen hör ofta av sig när jag har semester, för att checka av så allt är bra och ifall vi ska ses. Vilket är ganska störande, jag vill ju vara ifred liksom...
Jag tror det är en skillnad av att få energi från publiken vid ett tillfälle och att vara beroende av densamma. Det är ju det många "kändisar" ofta nämner i intervjuer, att de vill känna sig sedda. Jag är mer inne på att jag får energi från publiken för att jag känner att mitt budskap går fram. Men jag har inget behov av att hålla tal, jag gör sånt när det krävs utan knot, men jag söker inte efter såna jobb tex.
Bra att du messade kusinen! Nu är bollen i rullning. :-D
Haha, Alf Svensson hade säkert varit rolig som morfar. Men nä, jag menade det kanske inte så djuplodigt. Lovar att skriva ett inlägg på ämnet!