Efter min chockartade insikt att jag (kanske) kommer kunna spara 9000 kr/månad (det låter helt vansinnigt bara att skriva), kunde jag förstås inte låta bli att räkna lite på hur pengarna på Avanza skulle utveckla sig framgent.
Om jag sparade 9000 kr varje månad, så skulle jag nå två miljoner redan efter fem år. Jag skulle nå tre miljoner strax efter att jag fyllt 45 år, vilket är den nivå jag behöver nå ifall jag vid 45 års ålder vill gå i pension och leva på 18 000 kr/månad från sparandet.
Om jag istället tuffar på ytterligare fyra år, så når jag den magiska gränsen på 4,5 miljoner. Då kan jag ta 4 % varje år (det är 15 000 kr/månad) utan att kapitalet minskar. Samtidigt är det onödigt för mig, eftersom jag inte har nån att efterlämna 4,5 miljoner till.
Nu tror jag inte att jag kommer kunna spara hisnande 9000 kr/månad framöver, men bara tanken på detta skrämmer mig. Det känns som att det går för lätt, det är för enkelt att få ihop kapital och sluta jobba.
Samtidigt som jag vet att jag vill sluta jobba, så skräms jag av tanken att det kan vara så nära. Jag kan inte annat än förklara det med att förändring är skrämmande. Även positiv sådan.
Eftersom jag håller på och läsa Hjärnkoll på pengarna igen, så måste jag dock påminna mig själv om att jag inte vet vad jag tycker och tänker om åtta år, när jag är 45 år. Förhoppningsvis bor jag då i Skåne och jobbar kanske på ett fantastiskt roligt jobb, så jag fortsätter att jobba. Eller så är jag redan död och begraven, det går ju inte att säga.
Men åtta år... Det känns så greppbart på nåt vis. 2032 är mer diffust därborta i fjärran.
Hur känner ni som redan hoppat av jobbtåget? Eller för den delen ni som har nåt/några år kvar? Är det bara förväntan och glädje eller finns det rädsla inblandat också?
Om allt möjligt som på nåt vis rör min frihetssträvan. Målet är att sluta jobba 2032, men man vet aldrig vad livet hittar på. Du når mig enklast på frihet2032 at gmail.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kommer att vara lite tyst här framöver
Jag fick en hint från en läsare att det behövdes ett livstecken igen. Så okej. Sen sist har jag haft semester och spenderat två veckor dund...
-
Det blev en riktigt mysig picknick i Enköping, kanske aningens varmt, men det fungerade bra att sitta i skuggan. Som vanligt när FIRE-perso...
-
Jag har inte skrivit om det i bloggen någonting. Men för några månader snubblade jag över mitt drömboende. Där jag vill bo resten av mitt li...
-
Jag fick en hint från en läsare att det behövdes ett livstecken igen. Så okej. Sen sist har jag haft semester och spenderat två veckor dund...
Jag känner EXAKT som du!! När vi räknade på det och det blev greppbart, typ 8-10 år, fick jag nästan panik och lite livskris. Tror jag är född samma år som du (-80) och det kan ju ha med 40-årskris att göra för min del men jag är absolut rädd för förändringar och samtidigt gillar jag att ha något att sträva mot, men 2032 känns mer där borta som du skriver. Lite som med minimalism för mig, helt plötsligt efter massor av år av rensande och kämpande tog det bara slut - poff! Fanns inte en grej mer att rensa ut och det blev alldeles tomt och det var så jag hittade till FIRE. Så för mig gäller det att fylla tiden med saker jag gillar som kan bli till en hobby och få växa sig större tills det konkurrerar ut jobbet. Som med dina hästar kanske. Jag gillar att försöka leva så hållbart det går och gillar zero waste och det är en nöt som kommer ta några att knäcka, kanske kan starta en förpackningsfri mataffär inom 10 år.
SvaraRaderaTack för ärligt delade tankar på din blogg!
Åh så skönt att känna att jag inte är ensam! Jag tycker jag bara läser hur det längtas efter frihet. Förvisso kan jag lätt få dagarna att gå tack vare hästarna, minns när jag var arbetsbefriad ett halvår, det var ljuvliga dagar (bortsett från att jag letade jobb förstås) och jag kände aldrig att jag hade för mycket "dötid". Men jag tror att det kanske är lättare att drömma om sen, eftersom det är så luddigt på nåt vis.
RaderaEn förpackningsfri mataffär låter superhäftigt!
För åtta år sedan var jag 39. Då jobbade jag heltid, njöt av att gå till jobbet och hade jag ingen tanke på att jag vid 47 års ålder skulle längta efter en framtid utan jobb. Sedan dess har känslorna för jobbet pendlat kraftigt. Idag jobbar jag 85% med en ledig vardag per vecka (eller rättare sagt så arbetar jag så mycket då jag kommer tillbaka från min utmattning/ depression). Jag har under min sjukskrivning återupptäckt kärleken till mitt jobb men inser samtidigt att orken inte finns för att klara av att vara där på heltid. Därför är mitt råd att ställa dig frågan:
SvaraRaderaVad är tillräckligt för mig för att leva ett så rikt liv jag kan utan att hamna i beroendet av mer och mer (vare sig det gäller prylar, resor, upplevelser eller något annat) för att vara nöjd med mitt liv. BEHÖVER du inte maxa ditt liv så spara de pengarna. I "värsta" fall får du väl ett lyxigare liv i ditt framtida Skåne för dem. Att ha råd att sluta jobba behöver inte betyda att du MÅSTE sluta jobba. Det fina i kråksången är att det är DITT liv och DITT beslut.
För övrigt har de billig svensk fläskytterfilé på mitt lokala Coop denna vecka, 59:90 per kilo, så nu förväntar jag mig snart att få läsa om den goda Osso Bucco du lagat ;-)
Så kloka ord! <3 Jag känner ju att jag snart kommer att leva mitt maxade liv, bara tanken på att bo nära hästarna men samtidigt med stallkompisar som livar upp, kunna bolla problem med andra med samma intresse, ha en ridbana (lyx!) och dessutom bara en kvart in till en storstad. Herregud, jag kommer bli så bortskämd. ;-)
RaderaÅh! Jag vet att Willys hade billig svensk fläskytterfilé nyss och så kom jag inte ihåg VARFÖR jag skulle köpa. Suck. Lovar bot och bättring!