Ibland gör man rätt skrev ett blogginlägg om boken Löparens hjärta (skriven av Markus Torgeby). Jag är ingen löpare (även om jag tagit mig igenom Tjejmilen för typ tio år sen), men har alltid tyckt om själva frihet i att springa. På grund av mina kassa fotleder (EDS) måste jag gå ut extremt lugnt och kontrollerat när jag springer och oftast tröttnar jag på att följa ett strikt schema.
Men inlägget gjorde mig nyfiken på boken och precis som i fallet med Jakten på kapten Klänning så sträckläste jag boken.
Vissa partier (bland annat när Markus är i Tanzania) smärtar lite extra i mig, jag kan känna igen mig själv i besattheten och hur man slutar lyssna på sin kropp. Även om löpningen är en stor del av boken, så upplever jag att den ger mer insikter kring att vara människa, än hur man ska och inte ska träna.
Jag tycker det är bra att han nämner prylhysterin som drabbat även en så "enkel" motionsform som löpning. Som med allt annat behöver man tänka till både en och två gånger innan man tar ett köpbeslut.
Det är en bok som nästan (men bara nästan) får mig att längta hem till Norrland igen. Om inte annat får det mig att längta till en plats jag kan kalla min egen, där jag är helt i balans.
Väldigt inspirerande och bra bok! :)
SvaraRaderaJa, den väckte många tankar! :-)
RaderaVisst är den bra! Den har stannat i mina tankar sedan jag läste den. Senast igår sprang jag milen men lämnade mobilen hemma. Vilken frihetskänsla att inte vara jagad av tid och tävling.
SvaraRaderaKapten klänning läste jag ut häromdagen. Det är med ett lätt illamående jag tänker på den boken. Fruktansvärd läsning men bra bok.