Om mina ”barn”

Rent krasst är det dåligt för ekonomin att skaffa barn. När jag växte upp kostade det 1 miljon i snitt per barn (vilket pappa gärna påpekade, han har lite egen humor), nu har jag förstått att det kostar ungefär 1,4 miljoner i snitt. Jag har själv aldrig känt nån längtan efter barn, så för mig har det varit lätt att spara in på den kostnaden.

Om det inte vore för Anette, Björn och Celine.

Ja, det är fingerade namn, jag försöker vara lite anonym här. ;-) Anette, Björn och Celine är mina ”barn”, de där kostnaderna som är totalt ologiskt att dra på sig, men som aldrig någonsin skulle vara uppe för diskussion att skära ned på. Även om andra inte förstår, utan försöker få mig att ”göra mig av med” någon eller några av dem. För mig, så är det precis samma sak som att jag skulle säga åt nån av mina vänner, när de gnäller över för lite pengar, att säga ”Men din dotter, hon måste ju kosta massor med pengar nu när hon är tonåring. Om du säljer henne, så får du både minskade kostnader och en slant vid försäljningen.”

Anette, Björn och Celine är mina hästar. De är förvisso ganska billiga i drift (tillsammans kostar de 2500 kr/månad i snitt) men det är ändå en kostnad jag alltid behöver räkna med. Ibland kostar de dessutom mer (när jag vill åka på träning eller tävling), men det är ändå kostnader jag kan styra över och som ger mig väldigt mycket tillbaka på andra sätt.

Om vi tänker oss att jag skaffade varje häst som föl och att de kommer leva tills de är 25 år (jag sköter dem ju givetvis exemplariskt...) så kommer de alltså kosta mig 2 500 kr*12 månader = 30 000 kr/år eller tillsammans 750 000 kr tills de dör. Det är alltså fortfarande billigare än ett barn. Ha! Jag ska sluta skylla på hästarna när jag tycker att en månad är dyr. Förmodligen är det den förbaskade utematen som ställer till det. Eller nån onödig resa som jag fått för mig att jag måste göra.