Jobbintervju

Häromdagen var jag på intervju för jobbet jag redan har. Fast ändå inte. Snurrigt va? Jag är anställd av konsultfirman K som för ett drygt år sedan hittade ett uppdrag åt mig på företaget F. Det var från början tänkt att jag skulle stötta F under tiden som ordinarie personal var sjukskriven. Sen blev det som det ofta blir, personalen fick ett förmånligt erbjudande och kunde lättad slippa jobbet. Jag blev kvar, men alla i min arbetsgrupp på F var bekymrade, då det är bättre med en anställd på en så pass viktig roll som jag har. Alltså inleddes rekryteringen av en ny person, med en jobbannons som var skräddarsydd efter mig. Frid och fröjd kan tyckas.

Men nä, även om jag blev kallad till intervju direkt, så fick jag veta att det var fler sökande och några så pass intressanta att de kommer kallas till intervju också. Så istället för den fina gräddfilen in i anställning hos F, kan det nu sluta med att jag får lämna alltihop.

Jag är en väldigt trogen person, när jag jobbar på ett ställe, då är jag verkligen 100 % dedikerad till det stället. Trots detta har jag hittills aldrig haft ett jobb som jag längtat efter att gå till. Förrän nu... Mina arbetsuppgifter är så roliga (allihop!), arbetsgruppen är ett härligt gäng som ofta bjuder till skratt och arbetsledaren (alltså chefen för de andra, min chef finns ju på K) är en sån där perfekt person som stöttar utan att för den skull hänga över axeln och kontrollera ens jobb hela tiden.

Jag vill verkligen ha det här jobbet. Den desperation jag kände under intervjun är en känsla jag verkligen avskyr. En känsla av att jag MÅSTE ha det här jobbet, annars går jag under. Annars blir jag utan lön och utan lön kommer jag bli hemlös (efter att jag tvingats sälja hästarna så klart).

När jag stannar upp och tänker förnuftigt på det hela, så vet jag att jag inte kommer bli hemlös. Eller behöva sälja hästarna. För även om jag inte skulle få (en väldigt dålig) lön från K under tiden de letar nytt uppdrag åt mig, så har jag pengar sparat för att klara av åtminstone sex år utan någon inkomst öht. Under de sex åren kommer jag garanterat hitta ett annat jobb, i absolut värsta fall som lärare (har jag nämnt att jag är utbildad lärare?), så jag och hästarna åtminstone kan hålla ut i väntan på ett annat bra jobb.

Men det fick mig att inse att det är dags att öka takten på mitt sparande. Om jag aldrig mer vill hamna i en sådan här situation, då är det mitt eget ansvar att skapa det liv som gör att jag aldrig mer hamnar där. Jag behöver helt klart ännu mer pengar sparat. Så jag en dag kan sluta jobba, om det är det jag vill göra.