Vi diskuterade tjänstepension på jobbet häromveckan. Jag
tyckte jag hade hyfsad koll, men det visade sig att en kollega var ännu mer
insatt än mig. Hen hävdade att det, trots att jag satt nej på alla val kring
efterlevnadsskydd, ändå fanns pengar för mina släktingar att få. Så vi loggade
in tillsammans på min sida för att kika. Det visade sig att det fanns en
livförsäkring på drygt 350 000 kr som (om jag inte gjorde nån ändring)
skulle gå till mina syskon. Hell no!
Så jag fyllde i en fin liten blankett med det krångliga
namnet ”Särskilt förmånstagarförordnande för Tjänstegrupplivförsäkring”. Valde
ut några personer jag tyckte förtjänade en liten slant ifall jag skulle dö före
pensionering. Nu hoppas jag ju kunna sluta lite tidigare än 69 år, men man vet
som sagt aldrig vad som händer här i livet. Lex släkting 1, 2 och 3 som dött
vid 54-61 år.
När jag ändå var igång så knåpade jag ihop ett nytt
testamente också. Valde ut ett par organisationer som jag tycker gör ett bra
jobb och förtjänar några miljoner (vem vet hur mycket jag hunnit spara när jag
dör?). Sen skrev jag även med en instruktion kring vad som ska göras med
hästarna vid min död. Tror det är bra att ha med det, men jag var noga med att
inte skriva hästarnas namn, utan generalisera så det fungerar även den dag
Celine inte finns längre. Eller för den delen om nåt skulle hända Erik. Man vet
som sagt ingenting förutom att vi alla ska dö nån gång.
Nu ska jag bara ta tag i vita arkivet också. För att citera en favorit från barndomen ”Bränn, bränn, bränn!” för det finns ingen som vill ha en grav att sköta efter mig i alla fall. Men minneslunden i Berthåga är väldigt fin och likaså gamla kyrkogården.
