måndag 21 oktober 2019

One more year syndrome

En annan sak som kom upp i diskussionerna på Camp FIRE süd var att gå ned i tid alternativt ta ett sabbatsår (eller som en klok person sa till mig, "du kan ju först ta ett sabbatsår och sen gå ned i tid när du kommer tillbaka", ah vilken dröm!), som en variation på total FIRE.

Jag kom med diverse lama protester kring detta, som att jag inte ville plugga (yeah right, klart jag vill, men kanske inte första året jag är fri) eller starta företag (jodå, det vill jag också, men jag är en feg stackare som inte vågar).

När jag sedan satt på tåget hem och tankarna vandrade, insåg jag att det som får mig att tveka är det klassiska One more year syndrome, fast ur ett lite annat perspektiv. Jag tvekar att gå ned i tid eller ta sabbatsår pga att jag äntligen har ett bra jobb. Jag är helt enkelt rädd att jag ska vara borta ett år och komma tillbaka till ett jobb som blivit så pass mycket ändrat under min frånvaro, att det inte är samma lättsamma jobb längre.

Likaså att gå ned i tid, denna oro att jag egentligen kommer behöva göra samma jobb men under färre dagar (spoiler: jag skriver ju det här inlägget på arbetstid, det vore trist att inte kunna fortsätta med sånt).

Det går såklart inte att säga om min oro är befogad eller inte, men precis som allt annat i livet måste man våga prova. Så vid min årliga kick off ska jag ta och kika på när det skulle vara dags för ett sabbatsår. Kanske det år jag fyller 40?

För den som inte stött på One more year syndrome tidigare, så handlar det alltså om att man intalar sig själv att man ska jobba "bara ett år till" istället för att bli fri, för att säkra upp att det är ekonomiskt hållbart när man väl slutar. Hittills har jag inte stött på en enda som blivit fri som tyckt att den skulle ha jobbat kvar ett år till. ;-)

Vad tycker du är lösningen på min oro?

6 kommentarer:

  1. Jag siktar på att arbeta deltid till att börja med, jag har presenterat ett förslag om en 75%ig tjänstgöringsgrad för chefen. Det vekar svårt, men inte omöjligt.

    När portföljen med tiden har växt till sig och delar ut mina fasta månadskostnader är tanken att säga upp mig helt och vikariera på olika verksamheter för dra in pengar för mat och nöje.

    Hälsningar // Frilans

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller tummarna för att chefen går med på 75 %. Det låter ljuvligt! :-)

      Jag tror faktiskt vikarie-delen kan vara rätt rolig, åtminstone när den inte är ett måste för att få ihop pengar.

      Radera
  2. Har också startat min soft FIRE. Nu jobbar jag 80% och börjar så sakta kunna andas igen. Presenterade ett förslag för chefen i fjol, där jag ned från 120% och en chefstjänst, till en tjänst som jag kan på mina 5 fingrar. I somras blev det verklighet. Inget personalansvar, inga ledningsmöten, inget helgjobb. Jobbar dessutom 1 dag hemifrån. Lägre lön, ja visst. Bättre liv? OM!

    För mig blir det riktig pension vid 64. Sen kommer det jag sparat ihop bli en krockkudde mellan sluta jobba och pension. Och ju bättre sparandet går, ju tidigare kan jag säga adjö. Alternativt gå ned mer i tid under en längre tid. /Horsewood9

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter verkligen helt, helt ljuvligt. Som evig kontorsråtta begriper jag inte hur man kan vilja ha personalansvar. Men det är tur nån vill ha det, så jag kan fortsätta knattra på min dator ifred. ;-)

      Radera
  3. Deltid! Det är underbart! Jag är så himla mycket lugnare i själen. Sabbatsår låter också underbart, det är något jag ska fundera på och försöka sätta i relation till övriga livet.

    Mvh Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill gärna jobba deltid, men då behöver jag klura på en bra ursäkt. Just nu funkar det dock inte ekonomiskt, utan då behöver jag ta några tusenlappar från sparandet och det tar emot lite för mycket.

      Sabbatsår är verkligen en dröm! Jag försöker tänka efter när det rent praktiskt i mitt liv skulle vara bäst att vara ledig, men egentligen vill jag ju vara ledig nu (och aldrig mer behöva jobba), även om det inte är genomförbart för stunden.

      Radera

Det som inte dödar, härdar

Jag vet inte jag. Jag tycker snarare att jag känner mig som en urvriden disktrasa. En disktrasa som när som helst börjar storgråta, för de m...