onsdag 5 februari 2020

Gradvis fri

Jag börjar mer och mer längta efter frihet nu. Inte om 7-12 år. Utan nu. Jag kan såklart gå ned till 80 % arbetstid redan nu, men biter jag ihop och väntar tills jag har 1,5 miljoner sparat så kan jag gå ned till 60 % istället. Det lockar på nåt sätt mer, än att minska arbetstiden redan nu. Det kan såklart hänga ihop med att jag kan jobba hemifrån en del, vilket är mer fritt än att sitta på kontoret varenda dag.

Bara för några dagar sedan postade Fru EB ett inlägg om precis samma sak. Det kändes väldigt tilltalande att läsa och klura lite på hur det skulle bli ifall jag gjorde delvis exit istället för fullständig.

Jag tänker att jag skulle jobba tisdagar, onsdagar och torsdagar. Dvs ta en riktigt härlig långhelg. Eftersom jag aldrig varit helt ledig längre än fem veckor (det var fö 2011 men i år är det dags igen) vet jag egentligen inte hur jag skulle må av att vara ledig "för alltid". Kanske blir jag tokig och börjar söka jobb igen och det är ju lite onödigt när jag har ett riktigt trevligt jobb redan. Det är första gången i mitt arbetsliv där jag har ett jobb som både känns roligt och arbetsgivaren ser positivt på mina små "egenheter". Såna jobb är inte alltid lätta att hitta.

Med 60 % jobb får jag dessutom in lite mer till pensionen än om jag skulle sluta helt. Likaså får jag ta del av jobbets förmåner, tex friskvårdsbidrag.

Eftersom jag är lite (mycket...) eremit av mig så misstänker jag att jag lätt skulle kunna sitta hemma i flera veckor utan att träffa andra människor. Det märkte jag redan under julledigheten, vissa dagar pratade jag inte med en enda människa, trots att jag var i stallet varje dag (lyckades pricka in när ingen annan var där några gånger) och det var kanske inte det bästa för min sociala sida (som smyger fram ibland när jag är ensam).

Med tre dagars jobb i veckan blir det precis lagom med jobbiga kollegor och uttråkande möten, så jag sen kan njuta av mina fyra dagar ledigt.

Vad säger ni läsare? Skulle ni klara av att vara ledig "för alltid" eller skulle det sluta med att nån av era hobbies blev ett jobb istället?

10 kommentarer:

  1. Jag tog ledigt ett halvår för några år sen o bodde utomlands med kiddsen. Det var någon där som sa " skulle jag gå ner mer i varv skulle jag sluta andas ". Så kändes det efter ett tag. Totalt ostimulerad och seg. Mig passar det inte alls att driva mig själv. Även om jag hatar att kliva upp på morgonen för att dra till jobbet så är det bra för mig. Måste ha tider att passa. Tre dagar i veckan är nog perfekt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag misstänker att jag skulle vakna allt senare på morgonen och vara uppe och stöka till allt för sent på kvällen om inget tvingade upp mig... Eftersom jag har hästarna inackorderade numera behöver jag inte ens kliva upp och morgonfodra. Farligt, farligt.

      Det där sega låter iofs som första stadiet efter att man varit utbränd, så kanske är det nåt man behöver ta sig igenom för att verkligen bli fri, ladda batterierna ordentligt. Men jag håller med dig, det är ingen skoj känsla att knappt orka ta sig ur sängen.

      Radera
  2. Har alltid arbetat 50-60 % och sen ideellt ca 15 h i veckan, bästa upplägget, har fullt upp men samtidigt frihet att styra min tid mkt! Att bara leva för sig själv är nog skönt ett par veckor, annars njuter man mer av att ge av sig själv och sin tid enligt min upplevelse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, du får det att låta som det perfekta livet! :-) Ska nog testa så snart det går...

      Radera
  3. Har gradvis minskat arbetstiden under ca 4 år och är nu nere på 50%, förlagt till tis,ons och Tors. Så himla nöjd men det har varit en del omställningar. Man hittar ett nytt sätt att leva och nu kan jag inte för mitt liv förstå hur folk kan jobba heltid. Hur hinner man med själva livet liksom? Tänker dessutom inom kort sluta helt ( när jag fyller 55) och det känns bara så himla rätt./ snart fri

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där påminner mig om när jag pendlade flera timmar varje dag. Efter en flytt blev det 15 min bilkörning till jobbet och plötsligt var det som att jag kunde andas igen. Begrep inte hur jag hade överlevt den där tiden (som faktiskt varat ganska många år).

      Dock gäller det nog att se till så man inte måste gå tillbaka till 100 %, den omställningen kan jag tänka mig är ganska vidrig. Härligt att du slutar helt snart, bra jobbat!

      Radera
  4. Håller med snart fri. Gick nyligen ner till 50 % och hur tusan hann jag med själva livet innan samtidigt som jag märker att jag får mer gjort de dagar jag är hemma om jag fortfarande har lite tidspress genom att behöva gå till jobbet tre dagar i veckan. Har på slutet också testat att jobba fem korta dagar i veckan men då känns det som jag inte hinner något vare sig före eller efter och så är jag nästan lika trött som när jag jobbar fulla dagar. Det
    är som att själva ansträngningen att ta sig till jobbet tar musten ur mig. Så: tre dagar i veckan funkar för mig. Spännande att se vad du väljer..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant vinkel med att man får lite tidspress på sig om man fortsätter jobba. Det tror jag att jag skulle behöva...

      Fem korta dagar låter som döden, då skulle jag bara sitta och vänta på när jag skulle jobba. Nä, hellre 8 h tre dagar i veckan!

      Radera
  5. Jag jobbar just nu ca 3-4 dagar per månad och det känns positivt för den sociala sidan. Skulle gärna träffa mer folk men jag har fullt upp med mina företags projekt, hobbies, hämta/lämna på förskolan, ta ut hunden, tvätta, städa mm. Blir lite träffar med "tjejgänget" också som är super trevligt (alla är lite nördiga, helt underbart). Jag tror man måste prioritera vad man vill lägga sin tid på väldigt medvetet annars fylls den ut med oviktiga saker och andras prioriteringar. Mål för dagen -lista är att rekommendera! börja med det svåra som leder till positiva saker i ditt liv eller planera in dom när du vet att du har som mest energi på dagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det låter som om ditt liv är fullspäckat redan utan jobb. 3-4 dagars jobb/månad låter väldigt soft, men kanske lite för soft för mig... Hm... Ja, den som lever får se. :-)

      Radera

Mörkret faller

Nä, jag är på intet vis deprimerad. Jag har några nära och kära som är deprimerade, så jag vet hur sjukdomen kan se ut. Jag kan inte ens säg...