173 miljoner

Jaja, jag vet att jag "borde" skriva om matutmaningen. Men jag hade magsjuka förra veckan så det gick knappt åt nån mat förutom franska och det här ämnet är MYCKET roligare att skriva om. Ska försöka knåpa ihop om matutmaningen imorgon.

Ett par har vunnit 173 miljoner. Roligt för dem. Kanske mindre roligt att de bor i Gislaved med ca 29000 invånare. Svårt att inte sticka ut med mycket pengar då...

Men det var inte det jag fastnade för, utan en diskussion på ett forum som jag hänger en del på. Eftersom jag inte skriver nåt där utan bara läser, så tänkte jag att jag skulle skriva mina tankar här istället. Diskussionen går ut på att olika personer beskriver exakt vad de skulle göra om de vann 173 miljoner. Två saker sticker ut väldigt mycket i diskussionen. 

173 miljoner verkar vara totalt ogreppbart för många. Det pratas om att betala av huslånet, köpa en till bil eller häst. Kanske slå på stort och renovera hela huset med lejd arbetskraft eller tom anlita en landskapsarkitekt för att få en riktigt fin trädgård. Sen avslutas det lite lamt med att ge några miljoner till nära och kära ifall det finns kvar pengar. Många ska dessutom fortsätta jobba, möjligen gå ned till halvtid. Eh? Vi snacka 173 000 000 svenska kronor. Även om huslånet är på sju miljoner, bilen kostar en miljon, huset renoveras för en miljon så har man fortfarande 162 miljoner kvar. 

En del i diskussionen är faktiskt kloka och pratar om att investera (resterande) pengar när de rest en del eller gett till släktingar, så de kanske kan ha kvar pengar resten av livet. Här verkar också kunskapen vara låg. Säg att börsen avkastar 8 % i snitt, det gör att man redan efter fem år (om man inte rör pengarna) har 254 miljoner istället. Eller så följer man 4 %-regeln och tar ut sju miljoner varje år. Man kan göra rätt mycket för sju miljoner. Jag tänker typ köpa hus år 1, renovera hus och trädgård samt resa år 2 etc. 

Slutsatsen är att folk verkar inte alls förstå hur mycket pengar det faktiskt är och definitivt inte hur ränta på ränta fungerar. 

Så här kommer såklart min fråga. Vad skulle du göra med 173 miljoner? Jag lovar att svara senare i veckan. 

Sjätte veckan avklarad - matutmaning 2024

Jaja, jag vet att jag är sen. Men jag orkade verkligen inte skriva nåt igår (och nästan inte idag heller), vilket tyder på att jag börjar bli klar (eller less) på den här utmaningen.

Men låt oss raskt hoppa in i listan på vad som hänt sen sist. 

Tre matlådor har gått åt och den sista (äckliga) fryspizzan som jag köpte på rabatt för länge sen. Nästan all broccoli är uppäten och en förpackning bacon och lite gröna ärtor gick åt till att göra nya matlådor. 

För givetvis blev det fler matlådor tillagade i helgen och därmed fyra nya matlådor i frysen. Det känns iofs bra, jag använde också upp de sista gula lökarna. 

Taget ur minnet vet jag att jag även ätit upp den sista mjöliga potatisen. Däremot har jag köpt mer pasta då den var nästan helt slut. 

Till helgen ska jag göra matlådor igen, men inga ingredienser förutom curry kommer användas upp från skafferi, kyl och frys. Helt enkelt för att det nu nästan ekar tomt. Jag försökte mig på lite före- och efterbilder, men det gick sådär om jag ska vara ärlig. Men de från skafferiet kommer iaf här, så blir det kanske kylskåp nästa vecka. Hoppas ni gillar att se mitt gigantiska skafferi. ;-)

Kanske inte så tydlig skillnad, men tittar man noga ser man att socker, vetemjöl och kakao fått fina metallburkar, müslin har blivit uppäten men påfylld igen och både ris och pasta minskat. 

Här märks det iaf lite mer. Det har försvunnit massor med pasta (även om jag fyllt på med en påse ris) och flera konserver samt krossade tomater.

Jag har en tydlig plan för resterande "konstigheter", såsom blåbär, röda vinbär, gröna ärtor, broccoli, hallonsylt, squash, haricot verts och bacon. Men det kommer ta många fler veckor innan allt är uppätet (tex äter jag bär eller sylt i min fil, men det går inte åt så stora mängder varje dag). 

Kanske är det dags att avsluta utmaningen nu? Eller vill ni att jag fortsätter peppa varje måndag? Hur går det för er andra?

Mitt jobbliv del 4

Mitt sjunde jobb går litegrann ihop med mitt åttonde. Men vi tar det från början. Jag hade fått lite respit iom utköpet, men bara med några månader tyvärr. Strax innan det var dags att bli arbetslös fick jag via mitt omställningsstöd (som förra jobbet bekostade) ett konsultjobb. Det var lite svävande i början vad jag skulle göra och inte blev det bättre av att den som skulle lära upp mig blev sjukskriven redan efter nån veckas introduktion (sen var hen riktigt dålig på att lära upp personer också, så jag lärde mig inte mycket de dagarna). Den andra personen som jobbade med samma arbetsuppgifter var dessutom den jag var vikarie för, dvs också sjukskriven. Jag hankade mig fram lite hjälpligt i början, försökte gissa mig till hur jag skulle göra vissa saker genom att kolla hur de andra gjort dem tidigare. Alla runt omkring var nöjda med vad jag gjorde (men de visste inte alls vad tjänsten gick ut på) så jag fick förlängt uppdrag några gånger. Lönen låg runt 27000 kr i månaden. 

Sen nånstans längs vägen insåg arbetsgivaren att personen som var sjukskriven (alltså den jag var vikarie för) aldrig skulle komma tillbaka till arbete, så det blev nån slags förhandling med utköp. Den andra personen som var sjukskriven kom inte heller tillbaka, men hen var konsult så där behövde inte arbetsgivaren bry sig så mycket. Vips var jobbet ute på annons, jag sökte såklart och fick tjänsten efter några månaders ångest. Lite komiskt i alltihopa var att jag skulle säkerhetsprövas pga jobbets utformning. Jag påpekade att det var lite konstigt att det skulle utredas ifall jag var en risk för jobbet efter att jag redan jobbat där i drygt 1 ½ år... Men tack och lov var jag ingen risk. Som extra bonus fick jag dessutom mitt största lönelyft nånsin, då jag tog i ända från tårna och begärde 34000 kr i månaden. Det satt långt inne och min chef förklarade att jag inte skulle vänta mig några lönehöjningar de kommande åren. Tur för mig var min chef lite glömsk, så jag har fått bra höjningar varenda år. :-)

Ända från början har jag varit själv på tjänsten, trots att det var två heltider när jag började. Visst är jag otrolig på att effektivisera arbetsuppgifter, men här har jag även fått jobba en del med att helt enkelt sluta göra vissa saker. Alla verkar fortfarande nöjda, så efter drygt sex år får jag anta att jag gissade rätt i vad jag skulle jobba med från början. ;-)

Kick offer har vi fö endast digitalt... Häpp. 

Ja, det var min jobbkarriär... Förhoppningsvis är det här mitt sista jobb också, men hoppet om att sluta jobba 2032 känns mer avlägset nu jämfört med tidigare. Men det får vara så tills vidare. Jag har trots allt ett väldigt fritt jobb, där jag efter covid-19-pandemin jobbar hemifrån de flesta dagarna i veckan. Jag har dessutom på kontoret, för första gången nånsin, ett eget rum med en dörr jag kan stänga när jag behöver tänka. 

Ibland skäms jag lite över hur bra jag har det på mitt jobb, med helt okej chef (hade världens bästa chef i tre år, men hen slutade i fjol), fantastiska kollegor (som gör helt andra saker än vad jag gör = ingen som lägger sig i), varierande arbetsuppgifter och bra lön. Sen påminner jag mig om  hur mitt jobbliv sett ut fram till detta jobb och inser att jag faktiskt förtjänar att ha det bra nu. 

Mitt jobbliv del 3

Jaha, då var det då dags för flytt av både hästar (för det hade hunnit bli fler sista året) och mig ganska många tiotals mil norrut. Jag flyttade in i huset från helvetet (som jag nämnt tidigare i bloggen) och hyrde plats för hästarna på en gård i närheten. Förutom att tiden i huset bara bestod av ständiga renoveringar och hästarnas vistelse på gården var extremt tungarbetat, så hade jag en utmattningssjukdom under fortsatt uppbyggnad efter åren i Stockholm. Så kanske är jag lite ojuste mot mitt nya jobb som säljare/kundtjänst. Men fy vad jag började hata människor under de år jag hade det jobbet. :-(

Vi hade sån verksamhet att vi tog emot kunder på ett kontor, samtidigt som vi skulle sköta telefonkontakt med andra kunder. Givetvis var det öppet landskap även här (det hade vi i Stockholm också) och det gjorde att kunder kunde komma fram till mitt skrivbord och kräva att jag fixade alla deras problem, samtidigt som jag febrilt försökte teckna att jag redan pratade med en annan kund i telefon. 

Det var efter ett år på det här stället, med väldigt passivaggressiva kollegor som gärna stack kniven i ryggen på en vid sämsta möjliga tillfälle, som jag rasade ihop totalt och blev sjukskriven. Då blev tonen på jobbet ännu värre, eftersom jag "svek" alla kollegor och var en lat jävel. Av och till försökte jag jobba mer timmar de sista åren här, men minnet är dåligt från den här tiden. Jag vet att det pratades om att jag var besvärlig och den diskussion med Försäkringskassan om anpassningar av mitt arbete skrattades bort av chefen. Inte kunde jag få sitta i ett eget rum, med dörren stängd heller! Jag måste klara av att vara i hetluften hela tiden, le medan kunder skällde ut mig och kallade mig äcklig hora. Det ingick i arbetet och klarade jag inte det så var jag välkommen att säga upp mig. Tusentals ville ha mitt jobb tydligen... Jag hade fö sänkt min lön med några tusenlappar sen i Stockholm för att få det här jobbet, har för mig att jag fick 22000 kr i månaden. 

Ett tragikomisk minne är från min sista kick off (vi hade alltid dessa på kontoret) där ledningen förklarade att vi skulle klara ett mål som var totalt ouppnåeligt, för de produkter vi sålde skulle vara fler än det kundunderlag som fanns i länet. Tänk er att försöka pracka på alla i området två dammsugare istället för en, för att ledningen bestämt att så skulle det vara. ;-)

Jag insåg redan efter ett par år att det inte funkade med hus, inhyrda hästar på skitanläggning och värdelöst jobb, men det tog tid innan jag orkade lyfta huvudet och inse att jag ville tillbaka till Uppsala. Det var även nånstans här som jag upptäckte FIRE och började tänka om med mitt liv. 

Jag hade tur, ledningen var less på mig, så jag blev faktiskt utköpt precis innan jag hade tänkt att säga upp mig. Tackar, tackar. Så flytten bar söderut igen och jag kunde äntligen andas lite och klura på vad jag ville göra. 

Fjärde veckan avklarad - matutmaning 2024

Jag är dålig på att publicera bilder i bloggen. Mest för att jag är lat, men också för att jag nojar över att nån ska känna igen mig. Men här kommer en bild som är helt orelaterad till dagens inlägg. Detta är livet som hästägare. Hehe.

Nåja, nu går vi över till matutmaningen. Ytterligare en vecka är över och nu börjar det märkas att det inte finns så mycket mer kvar för mig att rensa (förutom fårfärsen, suck). Jag har nästan helt slut på pasta, så det måste jag köpa och fylla på. Likadant med konserverad frukt och andra konserver. Det vore olyckligt om det blev krig just nu inser jag...

Sen sist har det ätits upp fyra matlådor och en portion glass. Köttbullarna är slut, likaså mina billys och gorbys. En fryspizza har ätits upp också. Nästan all broccoli är slut och hallonen är uppätna. Tom brödet jag frös in att ha till meze gick åt denna vecka. Yey! I kylen har det tagit slut på både mjölk och sista burken pesto. Jag har säkert glömt nåt. 

Det enda som tillkommit är tre dl grädde som jag köpte när jag skulle göra glass. Insåg sen att jag kollat på fel glassrecept och därmed blev det grädde över. Den ligger i frysen nu, i väntan på nästa gång jag är sugen på glass.

Jag avslutar denna sammanfattning med att det inte blir något inlägg nästa måndag. Alltså ingen summering för denna vecka, då jag ska vara husvakt åt en kompis och fått stränga order om att jag ska äta upp alla godsaker som hon fyllt kyl, frys och skafferi med. Så det blir först 19 februari som vi ser hur det gått för oss alla... Jag lutar åt att börja fylla på mina förråd igen, för nu är det nästintill tomt. Ska fota och se om jag vågar dela med mig av före- och efterbilder i skafferi och kyl.

Men nu till det viktigaste. Hur har det gått för er andra?

Utgifter för januari

Eftersom det här är en hyfsat anonym blogg och det uttrycktes intresse för siffror i en kommentar, så fläker jag härmed ut mig själv igen.

Januari var en förvånansvärt billig månad, framförallt på mat- och bilsidan. Missförstå mig nu inte, jag gick ändå back, men inte så mycket som jag förberett mig för. Jag har roat mig med att jämföra med kostnaderna för januari 2022, då jag inte hade nån genomgång av utgifter i fjol. Det är mest för att se hur mycket som hänt. Kanske lite självspäkning sådär?

Boende: 10402 kr (3709 kr).

Mat: 3592 kr (3806 kr).

Bilen: 1473 kr (1420 kr).

Hästarna: 18843 kr (8931 kr).

Hälsa: 200 kr (170 kr).

Nöje: 473 kr (6066 kr).

Kläder: 1383 kr (0 kr).

Övrigt: 150 kr (275 kr).

Sparande: 500 kr (6635 kr).

Att kostnaden för bilen är så pass låg är för att jag knappt använt den. Pga vidrigt väder har jag varit ute hos hästarna väldigt sällan och varje gång jag avstår att åka sparar jag 200 kr. Lite tråkigt sparande dock, så jag hoppas på en tidig vår. 

Hästarnas höga kostnad beror delvis på att deras försäkringar betalas vid årsskiftet, jag har nyligen gått igenom försäkringarna och fått ned premien till 6500 kr, så det känns bra. 

Kläder består främst av att jag blev helt utan byxor när de (som vanligt) gick sönder på insida lår (ett par byxor håller sisådär tre månader tyvärr) och då köpte jag faktiskt två par på en gång, så jag slipper gå i klädesbutik igen.

Mitt jobbliv del 2

Så kommer vi då till mitt allra första jobb där jag faktiskt var fast anställd. Det var inom kundtjänst och jag kan fortfarande känna hur ångesten pumpar genom kroppen så fort jag börjar tänka på det här jobbet. Förutom att det var vansinnigt underbetalt (25000 kr), så var jobbet beläget i Stockholm medan jag bodde i Uppsala. Dvs jag pendlade vareviga dag. Från början var det UL+SL som gällde, med byte först i Upplands Väsby och sen på T-centralen till tunnelbana. De sista åren (minnet är lite luddigt) kostade jag faktiskt på mig att åka SJ istället, vilket minskade ned förseningarna till enbart varannan dag. Jag hade flextid på jobbet, vilket innebar att man skulle vara på plats senast 9 och lämna kontoret tidigast 15 (om man inte var schemalagd som en av de som skulle vara kvar till 17 givetvis). 

Mina starkaste minnen från det här jobbet, förutom att jag drevs raka vägen in i en utmattningssjukdom, var de där fåtal gångerna jag skrapat ihop flex för att kunna sluta 15, bara för att så gott som alltid mötas av såna tågförseningar att jag ändå inte var hemma före 19. Det tog liksom aldrig slut. I samma veva som jag fick det här jobbet skaffade jag dessutom min första egna häst, så oron för att inte ha råd gjorde att jag inte vågade säga upp mig. Trots att jag var förkyld mer än fem gånger på ett år. Glömmer heller aldrig den "utredning" som gjordes där det framkom att jag höll på att arbeta ihjäl mig och arbetsgivarens lösning var att jag skulle börja äta Probi Frisk för att jag hade dåligt immunförsvar...

Eftersom jag numera var anställd var jag också (äntligen?) berättigad till att vara med på kick offer. Dessa var dock väldigt mycket mindre glamorösa än alla Fru EB:s dylika, oftast var vi på ett sunkigt hotell nånstans i Stockholm, men jag minns upphetsningen det år vi faktiskt fick åka till Stäket (!) för att äta nån äcklig buffé och lyssna på en kille som skulle få oss att orka slita ut oss lite fortare. 

De sista två åren på jobbet förväntades vi "erfarna" jobba mer än 40 timmar varje vecka. Vi uppmuntrades att ta med datorn hem över helgen och göra ytterligare 5-10 h då. Eftersom vi annars fick för dåliga siffror, då det bestämts uppifrån hur mycket man skulle klara av varje månad. Tex klarade jag av 7000 ärenden när jag började jobba där och 11000 ärenden när jag slutade. Då hade jag nyss haft en "löneförhandling" där jag blivit tillsagd att jag måste prestera bättre än jag gjort året innan, för givetvis måste man för varje år bli ännu snabbare/effektivare. 

En lite "rolig" anekdot från den här tiden var när dåvarande chefen (vi hade aldrig samma chef längre än ett halvår) upptäckte att vi jobbade snabbare om vi fick tillgång till godis. Så varje onsdag och fredag bjöd företaget på mängder med godis/kakor/läsk för att vi skulle lyckas nå månadens (omöjliga) mål. Jag minns att alla gick upp flera kg under den perioden och ingen mådde särskilt bra varken fysiskt eller psykiskt. De som hade partner blev snabbt föräldralediga för att komma undan ett tag (japp, det erkändes öppet inför kollegor att det var orsaken till graviditeterna). 

Förvåningen var stor när jag sa upp mig, chefen förstod inte alls hur jag kunde lämna ett så fantastiskt jobb... Men till hens räddning så kunde hen skylla på en flytt, då jag för att försöka rädda mig själv flyttade tillbaka till mina hemtrakter där jag på nåt konstigt vis fått ett annat jobb.