Kanske vänder det nu?

I helgen flyttade hästarna. Igen... Dessutom flyttade de ganska långt bort och min kompis som brukar köra ett ekipage (ryms ju inte tre hästar i en transport) kunde inte hjälpa, så jag fick köra två svängar. Det funkade över förväntan, men nu är jag rätt trött både fysiskt och psykiskt. 

Psykiskt är det såklart allt de senaste månaderna som nu kommer kraschandes, så det är väntat ändå. Jag känner mig trött och tom, men samtidigt vet jag att det här kommer att bli så mycket bättre. 

Tyvärr blir det återigen dyrare, men jag försöker istället hitta andra saker i mitt liv jag kan dra in på. Laga ännu mer mat hemma tex och (tyvärr) skippa reko-maten. Har inte heller varit iväg på nånting roligt under semestern (var ledig i september men då var det ständig stress kring hästarna och jag var i stallet 1-2 gånger varje dag, suck) och inte lär det bli nån resa närmaste tiden heller. Bara bita ihop och kämpa på. Hoppas att bilen inte rasar...

Men igår var jag i stallet och grejade på, försökte få lite ordning på mina saker där och när jag var klar med allt och hade sagt hejdå till hästarna kände jag som ett motstånd mot att åka hem. Det var väldigt länge sedan som jag längtade till stallet och ville vara kvar där. 

Så jag hoppas verkligen att det vänder nu. Hästarna är rätt skärrade också, dels har de inte mått bra i förra stallet (dåligt med foder gör hungriga hästar och därmed att det blir bråkig stämning i hästflocken, Celine är totalt sönderbiten) och dels är det alltid jobbigt med förändringar för dem, så det kommer ta ett tag innan de landar. Stackars Anette vågar knappt äta för hon är så van att bli bortjagad från fodret. :-(

Daisy tar det hela med mest ro, men så är hon bara ett år och har inte riktigt några preferenser än. Hon tyckte bara det var roligt att återigen få åka transport och se ett nytt ställe. ;-)

Nu ska jag försöka andas lite och försöka bygga vidare på den här positiva känslan. Vi känner oss iaf väldigt välkomna i stallet och jag hade tydligt uppmärkta platser för hästarnas utrustning. 

Hoppas att ni alla läsare har det bra och njuter av den ljuvliga hösten. <3

Vi är väl inte avundsjuka på varandra?

Jag har verkligen de bästa läsare som man kan önska sig. När jag mått dåligt har ni verkligen steppat upp med kloka råd. Därför är kanske dagens ämne lite oväntat, men jag vill ändå lyfta den här funderingen. 

Jag har senaste veckorna pratat i telefon med flera i FIRE-gänget. Det har varit skönt att få ösa ur sig frustration och oro, men även få lyssna till andra personers funderingar i livet som är nu. Funderingar kring ökade räntor, höjda matpriser, dyrare bensin. Ja ni vet, samma funderingar som hela samhället pratar om. Nu sist såg jag att företaget som levererar fjärrvärme till min lägenhet ska höja priset med 17 %. Kul, kul... Undrar om det blir en ny höjning av boendeavgiften snart...

Hur som haver, nu var det ju inte ökade kostnader jag skulle prata om. Utan avundsjuka. 

Avundsjuka är egentligen inget konstigt, speciellt inte när vi pratar om pengar. Men jag (och de jag pratat med) har noterat att det verkar frodas en del avundsjuka inom FIRE just nu. Kanske hänger det ihop med ökade kostnader och att många inga kan spara lika mycket? Eller så börjar vi bli så många att det dyker upp personer som mår bättre av att försöka trycka ned andra?

Oavsett. Fakta när det kommer till FIRE är att det är olika för oss alla. Vissa har ärvda pengar, andra har gjort smarta bostadsaffärer. Ytterligare andra har gjort karriär och tjänar så mycket att de kan stoppa undan 70 % av sin månadslön varje månad och ändå ha råd med ett så pass vanligt liv att ingen i ens närhet märker av sparandet. 

Kanske någon förlorat en del pengar på dåliga affärer (huset Gud glömde uppe i norr tex), andra har föräldrar som lärt dem sparsamhet. Ytterligare andra (looking at you FruEB) har levt loppan i många år och har därmed massor med snygga kläder trots en slimmad garderob. 

Hoppas ni hänger med i hur jag menar. Allas vägar till FIRE är olika, alla har olika förutsättningar och olika mål. Det måste få vara okej. Avundsjuka är inte klädsamt och totalt onödigt när allt vi egentligen vill är att alla ska lyckas med det de vill.

Så jag tänker försöka bli bättre på att vara avundglad (vinkning till Andy Swärd, tror det var i ponnyakuten?). Jag är inte i mål än, men snart så kommer jag vara avundglad när Fru EB ger ut ytterligare en bok (jag köar på bibblan så länge). Snart kommer jag vara avundglad när Frihetsmamman lyckas laga mat som är billig (men som jag aldrig skulle äta). Jag försöker vara avundglad när Louise har så mycket att göra med sina hunddrömmar att hon inte ens uppdaterar bloggen längre. Eller för den delen när Frihetsgrader skryter om sina plommon (jag älskar plommon. Jag fick tag på tre i år. Tre...).

Och nu när jag name-droppat så in åt helsike (så gör man när man vill att alla ska läsa vad man skriver. Hehe) så tänker jag gå vidare i livet. Jag tänker fortsätta det jag gjort sen jag skrev sist, förbereda för flytt av hästar (en dryg vecka kvar nu!!!) och försöka andas. 

Kram till er alla där ute, ni som läser och kommenterar så fantastiskt fint när jag behöver det som mest. Ni som läser men inte kommenterar (ni är hiskeligt många inser jag när jag ser statistiken). Och en extra stor kram till Minna och Frihetsmamman, som inspirerat mig till kvällens inlägg. Tack för att ni lyssnar på mig, ni är fantastiska!

40-årskris?

Just nu är det mycket som pågår i mitt liv. Dels allt trixande kring hästarnas flytt (ja, jag har hittat ett nytt ställe, men kommer inte kunna flytta dit förrän vid månadsskiftet) dels har jag en förälder som inte mår så bra. Det har helt enkelt varit lite för mycket motgång de senaste åren och när jag tittar bakåt kommer jag knappt ens ihåg hur det var när livet flöt på och jag kände mig glad. 

När hästarna väl flyttat kommer jag att få mer tid över till mig själv, då nya stallet har fullskötsel så jag behöver bara åka ut för att mysa med hästarna och rida. Det kommer att bli bra, det måste bli bra. För just nu balanserar jag farligt nära väggen och jag tror inte att jag klarar fler jobbiga veckor eller månader med hög stress och ständig oro. 

Från beslutet att flytta från nuvarande stall till att faktiskt hitta ett bra nytt stall tog det sex veckor. Det är lång tid när man vet att ens hästar inte mår bra och (tyvärr) inte ens får det foder de behöver. Men snart flyttar vi, snart kan jag förhoppningsvis andas igen. 

Just nu är läget så dåligt att jag tänkt de förbjudna tankarna att sälja hästarna. Vilket såklart inte kommer ske, men bara att tänka tanken fick mig att börja fundera över vad jag egentligen gör med mitt liv. Just nu sparar jag inga pengar öht. Jag gjorde den jobbiga uträkningen att jag skulle kunna rida på ridskola två dagar/vecka (samt åka på turridning två dagar/vecka de veckor ridskolan hade stängt) och ändå spara 100' per år på att inte ha egen häst eller bil. Man kan göra rätt roliga saker för 100'. Eller så kan man spara dem till framtida pension. 

Mina fonder på Avanza har ökat på bra under året trots att jag nästan inte gjort några nya köp, nu är jag tillbaka på samma nivå som innan jag tog ut kontantinsatsen till lägenheten. 

Men nåt har hänt mentalt även när det gäller att sluta jobba. Jag skulle lätt sluta jobba idag om jag hade möjlighet, så missförstå mig inte. Men jag vet inte längre vad jag vill göra den dag jag inte jobbar längre. Vad finns det för nåt jag vill göra? Vad har jag för drömmar? Allt känns bara fel just nu och jag är rädd att jag, om jag som i ett trollslag förlorade alla tre hästarna samtidigt, bara skulle hamna i soffan slötittandes på Netflix dagarna i ända. 

Jag har inga drömmar eller framtidsplaner kvar. Eller så har jag det, men de har hamnat så djupt undanskuffade att jag inte ens är medveten om dem längre. 

Vet du hur man hittar åter till sina drömmar? Eller kan du känna igen dig i att när man mår mentalt dåligt så tappar man bort sig?

Första månaden med dagspeng

Ja, jag är faktiskt förvånad över hur bra den  här månaden ändå gått. Det har varit några utgifter som jag inte räknat med (bilen, host, host) och några utgifter som jag förträngt skulle dyka upp.

Men jag gick inte back så mycket som jag trodde. -1680 kr blev resultatet och jag känner mig nu taggad för en ny månad. Förvisso vet jag att det kommer lite fler jobbiga utgifter denna månad (bland annat tandläkaren, som kan kosta hur lite eller hur mycket som helst), men jag siktar ändå på att försöka gå ihop mig på 5050 kr. Kanske lyckas jag och om jag inte lyckas, så har jag ändå minskat ned utgifterna mycket mer än om jag inte försökte.

Lärdomar den här månaden då?

Till att börja med har jag åkt mycket mer buss. Både till jobbet och till olika privata tillställningar (ok, vi snackar mest umgås med vänner på fik, ok?). Jag åkte tom ut till Hööks (vilket tog en timme enkel väg) för att lämna tillbaka ett par skor som visat sig vara osköna. Fick ett rätt otrevligt bemötande (trots deras policy om 60 dagar öppet köp). Tydligen var skorna lite dammiga (japp, det var de när jag tog dem från Hööks hylla) och då kunde de inte återlämnas. Efter att ha blivit arg (erbjöd mig att torka av dem på toaletten, men jag fick inte låna toaletten) så slutade det ändå med att de tog tillbaka dem. Lär inte handla där nåt mer framöver...

Vidare hade jag en situation där jag hade jobbat hemma hela dagen, förutom en snabb sväng till hästarna på lunchen (japp, fylla på vatten och se att alla mår bra, kul med djur) och plötsligt drabbades av akut cravings för hämtmat. Efter att ha försökt resonera med mig själv om hur dumt det var, kompromissade jag med att värma en fryspizza i ugn och lyxa till det med lättdryck till. Visst, det blev 35 kr för den måltiden, men hämtmaten hade gått loss på minst 100 kr. Såklart är det inte samma sak med fryspizza som pizza från tex Pizza Hut, men behovet var stillat och jag var nöjd.

Överlag måste jag säga att det är lättare att spara pengar när man inte är nära nån affär. Dvs det gäller att i möjligaste mån idka avhållsamhet. Hålla sig hemma, umgås med hästarna. Då tickar dagarna på och därmed också dagspengen.

Så nu kör jag full fart mot september!

Nä, 2023 blev ett skitår det med - hästrapport

Jag hade hoppats att det skulle bli bättre i stallet, speciellt nu under sommaren när hästarna kunnat gå på bete. Men så blev det inte.

Jag vill inte gå in på detaljer, så nån kan känna igen mig, men läget är nu kritiskt. Jag måste vara ute i stallet varje dag, för ingen annan bryr sig om hästarna. De fåtal dagar jag inte kunnat åka ut (tex hade vi kick off med jobbet för en vecka sedan) har hästarna inte fått nåt vatten och uppenbarligen inte heller någon tillsyn.  

Vid ett tillfälle fick jag av en slump (en medryttare nämnde i förbifarten) veta att stallägaren var bortrest. De var dessutom borta tre veckor, vilket bland annat ledde till att batteriet som gör så hagens staket har ström laddades ur och hästarna rymde (godare gräs på andra sidan staketet och ingen ström som hindrar utbrytaren, sen hänger såklart de andra med). Tilläggas bör att sommarhagen är rätt nära en rejält trafikerad väg, så jag var verkligen livrädd tills vi hade lyckats fånga in alla igen.

Jag mår fruktansvärt dåligt och jag vet att det bara kommer bli värre till vintern, så jag letar desperat efter nån annanstans att ha hästarna. Hittills har det varit svårt att hitta nåt som inte är lika dåligt eller som kräver massor med arbetsinsats av mig (ett ställe ville att jag skulle ut två gånger/dag och sköta om deras hästar, trots hög stallhyra. Vansinnigt!), men jag hoppas verkligen att jag hittar nåt.

Hursom, tänkte bara att jag skulle skriva några rader så ni vet varför jag inte uppdaterar på bloggen. Ork och lust är totalt körda i botten och det enda jag vill är att på nåt sätt hitta en lösning som inte betyder att jag ska fortsätta må såhär. 

Hoppas att ni alla läsare har haft en ljuvlig sommar i alla fall. Lovar iaf att det kommer ett inlägg om första månaden på mitt deep year. 

Verkligheten slår tillbaka

Vill börja med att tacka för all pepp jag fick på förra inlägget. Det gjorde mig så himla glad (och lite övermodig) så jag började genast att göra små justeringar i livet. 

Jag älskar Granny Smith och äter ett äpple om dagen. Men nu testar jag att äta Jonagold ett tag och se om jag överlever. Det blir helt klart sparad krona...

 En annan sak jag börjat med, efter att ha bott i lägenheten i ett drygt halvår har jag börjat gå till affären och handla. Jag har alltså en affär 15 min promenad bort, men har ändå alltid handlat när jag åkt från stallet/kontoret. Fast jag fått krångla då bilen inte är parkerad i närheten av lägenheten, utan jag har åkt till lägenheten, lastat ur bilen, åkt för att parkera bilen och sen promenerat (också 15 min) tillbaka till lägenheten. 

När jag går till affären kan jag såklart inte köpa lika mycket på en och samma gång, men i gengäld kan jag köpa saker precis när behovet uppstått och riskerar inte att färskvaror blir dåliga på samma sätt. Dessutom får jag motion och frisk luft. En så kallad winwinwin. ;-)

I förrgår deklarerade jag högt och tydligt inför världen att jag nu skulle snåla och spara för att få ekonomin ihop. Jag slog på stora trumman och kände mig sådär omåttligt stolt som man gör ibland när man tror att man är nåt. Så givetvis var verkligheten tvungen att ta ned mig från mina höga hästar (läs: Anette).

På väg till stallet körde jag en annan väg än vanligt, då jag varit och hämtat ett paket (mineraler till hästarna, ok? Dvs måste-inköp) på en ovanligt obskyr plats. Jag var då tvungen att göra en riktigt snäv högersväng och då började bilen skramla. Hörde inget mer förrän jag tog en liknande kurva ur en rondell på hemväg. Ringde pappa bilexperten som misstänkte att det var styrleden. Samma styrled som fö byttes i maj i år... Nu kan det såklart vara nåt annat, men vad det än är så blir det pengar ut. 

Tack för tillrättavisningen verkligheten, nu ska jag försöka andas lugnt tills jag kan laga bilen. Förhoppningsvis snart, eftersom jag måste åka ut till stallet minst en gång om dagen just nu. Blä!

Fri2032 lägger upp en plan...

På grund av en kommunikationsmiss mellan mig och en vän blir det tyvärr ingen FIRE-träff för mig i helgen. Jag får vara husvakt istället och det är kanske inte heller så dumt. 

Igår kväll hittade jag "drömgården" och alla tankar spann iväg på de mest galna sätt. Fick för mig att jag nog skulle ha gård igen (fast jag vet att jag inte mår bra av det fysiska slitet och den mentala ångesten, främst allt underhållsarbete det är på en gård men även oron över att en massa saker ska gå sönder eller att jag inte ska få tag på tillräckligt med foder till hästarna) och försökte hitta en massa lösningar på det. 

Det slutade med att jag verkligen satte mig ned och räknade på vad hästarna kostar, vad boendet just nu kostar (kul, kul 7200 kr blir det efter nästa räntehöjning) och på vilket sätt det skulle gå att få ned kostnaderna (egen gård men skuldsätta mig dubbelt så mycket som nu).

Till sist var jag så arg att jag la ut Celine och Daisy på annons. Grät en massa och förbannade mig själv för att jag varit så dum 2021 och inte tagit höjd för att allt skulle bli snordyrt två år senare. Som om jag skulle gjort samma val igen, om jag vetat det. Suck. Alltid lätt att vara efterklok.

Sen lugnade jag mig själv, tog bort annonserna och läste lite i Sparboken. Andades lite djupare och bestämde mig för att lägga upp en plan. 

Först och främst, hästarna måste flytta. Jag vet detta, men jag vill hitta ett ställe där de kan bo i många år. Framförallt mår Anette väldigt dåligt av att flytta, så jag vill att nästa flytt ska vara den sista för henne. Hon har kanske 5 år kvar att leva, jag vill inte att det ska bli stressfyllda år (eller så dör hon imorgon, man vet aldrig vad livet hittar på). 

Sen måste utgifterna ned. Hur jag än räknar på hästarna kan jag inte pressa ned kostnaderna mer (snarare verkar de öka med en flytt, alla stallhyror har chockhöjts), men däremot har jag de senaste åren köpt saker som jag "lagt på hög" och jag har blivit lat med maten. Ofta äter jag ute i brist på idéer om vad jag ska äta och ibland har jag tom ätit hämtmat. Gör om, gör rätt. Tror det började iom återgång till kontoret 2022, då tillät jag mig utemat istället för matlåda, eftersom det ändå "bara" var en gång/vecka. Men sen blev det på nåt konstigt vis så att jag även åt ute på kvällen efter jag varit på kontoret, istället för att handla och laga middag hemma. Sen har det eskalerat, ivrigt påhejat av en kompis som älskar att äta ut (men har tight ekonomi, så jag brukar få bjuda (ja, jag hör själv hur sjukt det låter) och då blir det såklart ännu dyrare). Nä, nu är det dags för lite ny verklighet. Lite uppstramning.

Till att börja med ger jag mig veckopeng. Efter att hästarnas fasta kostnader är betalda och allt rörande lägenhet och bil betalt (ungefärlig uträkning av bensinkostnad) har jag 168 kr att röra mig med varje dag. Det ska räcka till mat, försäkringar, kläder, medicin etc. För er som inte orkar räkna blir det 5050 kr/månad. Det måste gå helt enkelt. 

Vidare kommer jag utropa närmaste tolv månaderna till mitt deep year. Jag har redan smygstartat och frossar just nu i oerhört intressanta böcker på Biblio (bästa appen?). Jag vet att jag har en miljard roliga hudvårds- och sminkgrejer i mitt badrumsskåp som jag ska undersöka och så småningom bestämma vilka saker som får stanna och vilka som jag rensar ut. Likaså har jag sparat ett fantastiskt blogginlägg från Northernlights om billig mat, herregud vad jag blev inspirerad! Har ni missat det inlägget så gå genast och läs, det är bland det bästa jag hittat med massor av konkreta tips. 

Så 1 augusti blev startskottet och jag kommer såklart att rapportera i bloggen varje månad hur det har gått. Välkomna till en ny version av Fri2032 och låt oss hoppas på låga räntor och billig mat framöver. ;-)