Just nu pågår Camp FI i Stockholm. Alla som är på plats kan konstatera att det saknas en deltagare. Jag håller mig nämligen hemma, då orken är på minus efter några riktigt tuffa veckor. Jag önskar så att jag hade kunnat vara med, men det blir kanske av nästa gång istället! Sa nån Enköping i oktober? ;-)
Men genom en lycklig slump träffade jag en likasinnad för ett tag sedan. Det blev lite som en mini-Camp FI och herregud vad jag behövde det!
Vi pratade i över en timme och jag fick verkligen slita mig för att säga hejdå. Hela tiden kom jag på fler saker jag ville diskutera, som känslan när man gjort ett riktigt fynd eller när man hittat ännu en pusselbit på väg mot målet.
Helt ärligt kändes det lite som att få tag i en livboj mitt i ett stormande hav. Jag ville liksom inte släppa taget utan bara fortsätta berätta och lyssna.
Så till alla er som är på Camp FI; passa på och njut! Ställ alla "dumma" frågor till varandra, bolla idéer och tipsa om smarta sparhacks. Det är så sällan man får chansen att verkligen prata helt öppet med någon som förstår en. Även om allas vägar är olika, så strävar vi allihop mot ett bättre liv, oavsett hur det ser ut för var och en.
Och till min livboj, jag hoppas vi ses snart igen. <3
"Alla och allla", vi blev bara nio pers. Det kanske var för mitt i semestern. Håller med dig ovan, att det är befriande att "få vara sig själv för en stund". En overklig känsla att någon slänger ur sig en supersmal referens och alla bara hummar och nickar igenkännande. Så måste du ju känna när du träffar hästfölk å.
SvaraRaderaLät som en riktigt mysig träff. :-)
SvaraRaderaNä, det "roliga" med hästfolk är att det finns så många olika inriktningar och grupperingar, så det är ytterst ovanligt att hitta någon som tycker/tänker likadant som mig själv. Jag har tex ännu inte träffat någon annan som haft Charlie Lindberg (veterinär) som sin idol som barn. ;-)