Apropå förra inlägget så började jag fundera på hur i hela friden man ska veta vad man vill på lång sikt. Jag kanske är en udda fågel här i samhället (jag är typ normbrytande på allt) för jag har testat en massa olika saker och vet fortfarande inte riktigt vad jag vill. Mer än att häst har en viktig plats i mitt liv.
Min morfar sa alltid att den dagen han inte kunde köra bil, så fanns det ingen mening med livet. Han älskade verkligen att köra bil. Så en knapp vecka efter att han blev tillsagd av läkare att han inte fick köra bil längre, så var han död. Så jag har lite jag brås på i envishet. ;-)
Jag vet inte alls vad jag vill om 10-20 år. Jag vet vad jag vill nu och tror att jag vill längre fram. Men tittar jag bakåt i tiden så blir det genast mycket mer förvirrande.
För 20 år sedan var jag sambo. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan min sambo och allt jag gjorde kretsade kring att göra hen nöjd (oerhört sunt, absolut...). Sen tog det slut och efter några år och några andra typer av relationer kom jag till insikten att jag aldrig någonsin mer vill vara sambo (vi får se om jag står fast vid det beslutet).
För 15 år sedan var jag färdigutbildad i mitt yrke och fick mitt första vikariat. Redan efter ett par år hamnade jag i en helt annan bransch av en slump (mitt andra vikariat gick ut och jag paniksökte alla jobb jag kunde) och kom till insikt att jag aldrig mer ville arbeta inom mitt yrke. Det är nåt jag är ganska säker på att jag kommer att stå fast vid. Låt oss konstatera att ju mindre serviceinriktat jobb jag haft, desto bättre har jag mått mentalt.
För 10 år sedan var jag trött på storstadsliv och ville njuta av eget hus på landet. Så jag flyttade hem igen, dvs norrut jämfört med där jag bor nu. Jag visste inte att jag köpte huset från helvetet, men ganska snabbt kom jag till insikt att hus VERKLIGEN inte var nåt som passade mig. Framförallt inte hus i Norrland med massor med snö och kyla (där nånstans kom jag till insikt om att jag inte tycker om vinter och flydde till Kanarieöarna för första gången). Hus är för stort och kräver för mycket renoveringar för att jag ska trivas. Jag är inte ett dugg intresserad av trädgård eller gräsmatteklippning. Efter några år flyttade jag med enorm lättnad tillbaka till Uppland och belönades med den snörikaste vintern på många år... ;-)
För 5 år sedan trodde jag att jag ville tävla en massa på mina hästar. Jag tränade målmedvetet varje dag (herregud, ni skulle dö om ni visste hur extremt sönderplanerade mina ridturer var, med pulsmätare och gps i högsta hugg) och red för tränare varje vecka. Hästarna trivdes inte, vilket jag i efterhand förstår. Vi hade liksom inte roligt, det var bara prestation, prestation, prestation som gällde.
För bara några månader sedan trodde jag att jag ville bo på samma ställe som mina hästar. Nu har jag börjat vackla och fundera på om det kanske skulle vara skönt att bo i en egen lägenhet ändå.
Så hur i hela friden ska jag veta vad jag vill om 10-20 år? Jag kanske inte alls vill bo utomlands fyra månader varje år. Jag kanske är fullt nöjd med att ha häst på en lättarbetad anläggning med ridhus och åka till nåt varmare ställe ett par veckor i december och februari? Eller så tar jag mitt pick och pack och flyttar till Portugal för resten av mitt liv (ja, tyvärr för mig så följer jag Anna Hassö på instagram, så jag får ju skylla mig själv lite för att jag plötsligt börjat drömma om Portugal).
För hur vet man vad man vill i framtiden, när man ändrat sig så himla många gånger tidigare i sitt liv?
"Låt oss konstatera att ju mindre serviceinriktat jobb jag haft, desto bättre har jag mått mentalt." - Haha, den kan jag skriva under på!
SvaraRaderaMen hur söker man jobb med "Jag är inte alls serviceinriktad och vill inte heller vara det" eller tar upp det med nuvarande chef på medarbetasamtalet... Jag har drömt om att jobba som fyrvaktare - ensam på en öde ö - kan det bli bättre! Tyvärr finns det nog inga sådana jobb längre nu när det mesta är automatiserat.
Du skriver "Så hur i hela friden ska jag veta vad jag vill om 10-20 år?" Jag tänker: Man kanske inte måste veta. Jag planerar utifrån vad jag vill nu, men inget hindrar mig från att ändra mig om jag någon gång i framtiden vill något annat. Till och med om man realiserat vad man tror man vill kan man oftast backa, som du gjorde med flytt till Norrland och sedan tillbaka.
Vissa saker kan dock vara svårt att backa, har man sparkat ut sambon kanske man inte kan vinna hen tillbaka och har man skaffat barn bör man inte sälja dem på blocket... Men det allra mesta går att backa eller förändra. Vi får ständigt nya drömmar.
Mvh // FBM
Haha, jag tror inte man kan säga att man inte är serviceminded i dagens samhälle. ;-) Men jag har gått från jobb där kunden när som helst kan komma fram till mig och kräva en massa (kunden har alltid rätt), till att jag har eget rum (!) där jag endast är en gång/vecka vilket gör att man antingen som "kund" inom organisationen måste boka tid med mig, maila mig eller försöka pricka in rätt dag (och givetvis att jag inte är iväg och gör nåt nån annanstans just då). Vilket har gjort att det onödiga springet kring "Åh, men fråga Fri2032, hon vet allt (jo, det har varit min akilleshäl många år)".
RaderaDu har så rätt. Givetvis kan man alltid ändra sig (nåja, barn är kanske svårt) och det är skönt att veta. Jag ska sluta grubbla så himla mycket tror jag. Nyårslöfte kanske?
Då vet du att du med största sannolikhet INTE vet hur du vill ha det i framtiden :-)
SvaraRaderaHåller med för övrigt, häst = Ja.
Men inte resten, ex vart jag vill bo. Gillar att bo i hus men inte att behöva ta hand om allt själv...
// Vera
Haha, du har en poäng. Skönt att jag vet nåt iaf. ;-) Det där med hus har jag ju löst hyfsat smidigt nu, med boende i hyrt hus. Men samtidigt har det sina nackdelar också.
RaderaJust idag vill jag bo nånstans där det inte är -16 när man vaknar.
SvaraRaderaAnnars tror jag att enda sättet är att prova sig fram, och helt plötsligt inser man med lite tur att man har hamnat helt rätt.
Eller så inser man efter några förändringar att det var rätt förut, och då kanske man hittar tillbaka =)
Haha, hata kyla!
RaderaKan det inte vara svaret på din fråga: vad vill du om 10-20 år?
SvaraRaderaJag vill kunna ändra mig! Jag vill leva på ett sätt som gör att jag kan ändra mig!
Det är det du skriver i din text och kan inte det vara ditt svar? Ett väldigt härligt och befriande svar i så fall.
/C
Det är faktiskt ganska likt min målbild. Jag vet inte exakt vad jag vill men när jag kommer på det vill jag ha de ekonomiska förutsättningarna att kunna ändra mig/flytta/testa nya grejer. Ingenting skrämmer mig så mycket som att vara fast utan möjligheten att kunna ändra på det. Det ger mig också möjlighet att kunna landa i där jag är just nu, för jag vet att det är ett aktivt val.
RaderaVänligen, Hanna
Klokt tänkt! Kanske är det det jag säger utan att inse det själv... Jag vill liksom alltid ha allt genomtänkt och planerat, men det går ju inte.
RaderaUnderbart inlägg och kärnan i mina egna funderingar just nu! Jag ändrar mig hela tiden vilket leder till att jag blir helt passiv. Jag skulle till exempel vilja plugga, men så fort jag kommit på vad jag skulle vilja plugga så ändrar jag mig. Jag förstår inte hur ungdomar vågar hoppa på sexåriga utbildningar nu när jag inser hur lätt det är att ändra sig typ två år senare. Jag ångrade till och med att jag skaffade barn en period (usch, vad hemsk jag är, jag vet), men ändrade mig sen igen och blev glad. Min utbildning ändrade jag mig om när jag nästan var klar med den, det var alltså innan jag hade börjat att faktiskt arbeta inom området.
SvaraRaderaMen nog om MIG. Jag tänker att C har rätt (som vanligt). Själva kontentan är kanske att du (och jag) ska leva på ett sätt som gör det okej att ändra sig. Problemet med det så som jag ser det är att det blir svårt att lämna arbetsmarknaden permanent. Vad det skulle kunna innebära är kanske att istället för att säga upp sig och flytta till Portugal så måste man kanske ha en fot kvar i arbetslivet för att enklare kunna ångra sig framgent. Typ studera? Starta en enskild firma där du (åtminstone på pappret) lär ut ridning? Något sånt som gör att du är friare att ändra tillbaka dig till ett liv med högre utgifter, eller ett mer inrutat liv om du så skulle önska. Vad tycks?
Det är så himla tabu att ångra sina barn. Utan anledning. Klart en måste få känna ånger över det ibland. Det är ett livsomvälvande beslut, och andra liknande grejer är mer acceptabelt att ångra utan att det behöver betyda att man vill ha det ogjort. Det känna ånger i tuffa stunder är ju verkligen inte samma sak som att man inte vill ha sina kids. Det gör dig absolut inte till en hemsk människa.
RaderaJa, jag begriper inte heller hur folk kan veta att de vill bli nåt om sex-sju år. Iofs pluggade jag också sex år, men redan efter två år insåg jag att jag inte ville jobba med det och försökte komma runt problemet genom att välja roliga kurser inom yrket, men som sen ledde till att jag inte ens pallade att göra klart examensarbetet för jag var så ointresserad. Dumt, jag skulle ha hoppat av...
RaderaJa, jag tror också C har en poäng. Nog om mig... Åter till nåt mycket intressant som du skriver (och som Anonym svarat på redan). Såklart kan man ångra barn! Tror det finns massor med människor där ute som gör det, men det är så tabu att säga. För man ångrar såklart inte de människor man skapat och uppfostrat, men man ångrar att man gjorde valet att skaffa barn. Hoppas du hängde med. Det måste vara ok att känna så också ibland. Jag har en vän som i en av sina mörkaste stunder erkände detta för mig och trodde att jag skulle lämna hen pga hur "hemsk" hen tyckte att hen var. Men där resonerade vi oss fram till att det inte var individerna hen ångrade, utan att hen lät sig övertalas att skaffa barn öht. Resultatet tycker hen om, såklart, men alla uppoffringar som blir runt om och det faktum att man är bunden till en annan person (alltså andra föräldern) åtminstone tills barnet är myndig, är jobbiga konsekvenser. Sen för kvinnor kan det dessutom innebära livslånga kroppsliga problem och det pratas det heller aldrig om. Man ska bara som kvinna ÄLSKA att vara gravid. Suck...
Nåja, nog rant nu, men du ska INTE ha dåligt samvete för att du tänker att du inte skulle ha skaffat barn. Det är fullt normalt i min mening. Kram!