Ett alldeles eget inlägg om Daisy

Jag fick ett önskemål om att skriva om Daisy och mina drömmar om henne. 

Först och främst, det är inte alls så enkelt och gulligt att ha föl som jag trodde innan. Det är tur att jag har en god vän som är duktig med unghästar, för annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Daisy kan ju ingenting och har inget riktigt förstånd (enligt mig). Utan jag måste visa henne allt som är i världen och att allt är ofarligt, så länge matte är med. Hon behöver lära sig att stå uppbunden utan att försöka slita sönder grimman, hon behöver lära sig att lyfta fötterna och hålla de uppe medan man rengör dem (vilket är svårt när man är liten och har balansproblem, men ännu svårare när man är större och tycker att matte är dum). Hon behöver lära sig att följa med matte dit matte går, utan att dra i kopplet (nåja, grimskaft heter det hos häst) eller vägra gå.

Just nu har Daisy förvandlats till en tonåring, så inte nog med att hon börjat bli gänglig och lite ful, hon börjar ifrågasätta allt som hon tog för givet att matte visste när hon var liten. Så det krävs massor med tålamod från min sida. Ibland blir jag arg (och här är fördelen häst vs barn) och då går jag bara ifrån henne. Lämnar henne i boxen en stund eller lämnar henne i hagen för dagen och gör nåt roligare. Den här perioden går över, men kan tydligen pågå några år... Gaaah, vi får se hur länge jag står ut. 

Men jag skulle ju skriva om mina drömmar kring Daisy. Tanken är ju att Daisy ska bli nummer ett om några (många) år, Anette lever inte för evigt och Celine är lite småknackig nu, så det är Daisy jag hoppas på. Jag är väldigt allround i min ridning, så jag hoppas såklart att Daisy både ska tycka att det är kul på ridbanan (hoppning, dressyr) och ute i skogen (långritter, terränghoppning). Men samtidigt så kan jag anpassa mig om det är så att hon inte tycker att allt är roligt. 

Jag kommer att ta det väldigt lugnt med henne, till skillnad från många andra så har jag inga unghästtester eller tävlingar jag prompt vill att hon ska genomföra, så jag kommer att följa de gamla riktlinjerna kring inridning. Det betyder att jag börjar sitta på henne på hösten när hon är tre år och sen börjar själva inridningen när hon är fyra år. 

Innan hon var född, så var jag helt inne på att jag skulle ta föl på henne om det blev ett sto, men efter att ha gått igenom hela den här galna resan med Anette, med en massa sömnlösa nätter och grav ångest över att nåt ska hända, så känner jag mig fullt nöjd med att njuta av Daisy och inte ha nåt fler föl. Sen var det tur att hon blev precis sån som jag ville ha (alltså inte nu som tonåring då, utan att hon blev så fin och dessutom ett sto), men när man köper häst har man större möjlighet att få det man vill ha. Plus att man slipper vänta på att de ska växa upp och det är mycket, mycket billigare att köpa färdig häst än föl. Men det är en rolig upplevelse som jag ändå inte vill vara utan. Men en gång räcker. 

Ja, jag vet inte vad mer jag ska skriva om Daisy. Jag hoppas att hon växer upp snart och att hon håller sig frisk. 

Är det nåt mer ni är nyfiken på så är det bara att fråga. :-)