När pengarna bränner i fickan

Jag har till min glädje noterat att fler bloggare har upptäckt boken Die with zero. Den väcker helt klart tankar (mina finns här). Sen jag läste den har jag dessutom tagit ett stort steg från FIRE och istället lagt pengar på nåt så ologiskt som en dyr bostad.

Jag har skrivit om mitt drömboende tidigare och nu har jag alltså bokat en bostad. Det har känts så roligt och skrämmande samtidigt. Roligt för att jag verkligen tror att det är där jag vill bo resten av mitt liv (sånt vet man ju aldrig säkert) och skrämmande för att det är så himla mycket pengar det handlar om. Jag får låna drygt 60 % av kostnaden från banken (om de inte ändrar sig, vilket jag oroar mig för) men resten behöver jag ta från mina besparingar. Det svider, men jag försöker tänka att jag för en gångs skull ska lägga pengar på mig själv istället för på mina hästar eller mina vänner. 

Boendet är dock ännu på planeringsstadiet, så förhoppningsvis hinner mina pengar växa lite till innan det är dags att betala köpesumman. Precis som jag hoppas att min lägenhet ökar i pris tills det är dags att sälja den. Mer tveksam kring detta dock, det är trögt på bostadsmarknaden i vårt område. 

I skrivande stund är portföljen återigen på ATH, jag har tippat över 2,3 miljoner nu och undrar om det kommer fortsätta upp såhär mycket eller om kraschen är på gång. USA känns onekligen som ett osäkert kort, men jag tror ändå att jag litar på min globalfond tills vidare. 

Jag funderar på om det är nåt mer som hänt i januari. Men månaden har mest puttrat på i lugn och ro. Jag hoppas verkligen att 2025 fortsätter så!

I fredags fick jag min nya lön, det var väldigt trevligt. Tyvärr var vissa utgifter från december lite väl saftiga, så det blev inte nåt extra sparat. Men snart är jag ikapp mig, både januari och februari brukar vara ganska billiga månader. Om jag inte får för mig att köpa en ny bil förstås. Min gamla har passerat 30 000 mil med råge och jag har lovat den pensionering nästa gång den går sönder. Jag har också lovat mig själv att faktiskt köpa en lite nyare bil, jag har aldrig haft en bil som är yngre än fjorton år. Den behöver inte vara sprillans ny, men säg fyra eller fem år gammal? 

Ja, ni hör ju. Pengarna bränner i fickan. Vi får se om jag spenderat hela min förmögenhet nästa gång vi hörs! ;) Till dess tipsar jag om SVT:s program Hur fan hamnade vi här? och avsnittet om Sverige som ett skatteparadis. Det finns här. 

Please sir can I have some more?

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg när portföljen tippade över 2,3 miljoner. Men tji fick jag. Strax innan den magiska gränsen bestämde sig ffa Spiltan för att det var dags för lite nedgång. Så det ser ut som att jag får nöja mig med 24 % uppgång i år. En börsdag kvar innan facit…

Istället tänkte jag berätta om nåt helt osannolikt som hände för ett tag sen. Som säkert många andra hade jag årsavslut på mina mål för 2024. Vanligtvis går man sen igenom detta med chefen i början av nästa år och bestämmer nya mål samt löneförväntan. Men då jag var en av få som faktiskt gjort klart mitt formulär, så bestämde sig chefen för att vi lika gärna kunde göra klart 2024 innan årsskiftet. Sin vana trogen meddelade han dock inte mig, så jag kom helt oförberedd till vad jag trodde var en vanlig coachning.

Som tur var hade jag bara några dagar innan diskuterat lön med en nyanställd ung snärta (lika bra att inse att jag numera är medelålders) och fått reda på att hon fick 6000 kr mer än mig i lön. Nu gör vi förvisso helt olika saker, men ändå…

Så när chefen började babbla om hur bra jag jobbat 2024, så passade jag på att säga att jag verkligen ville ha mer lön. Att jag tyckte att jag halkat efter senaste åren. Att jag förtjänade mer för mitt slit. Chefen hummade sådär som han gör när han vill vara till lags och lovade att ha med det i bakhuvudet till nästa års lönediskussion. Jag misstänkte att jag kanske skulle få 0,2 % mer höjning än nån annan, för det är ungefär vad de kan göra lönemässigt när förhandlingarna är satta.

Döm om min förvåning när han återkommer mindre än en vecka senare och glatt meddelar att han pratat med HR och att jag från nästa lön ska få ytterligare ett par tusenlappar. Han var dessutom tydlig med att det inte påverkar vårens lönehöjning, utan där kunde jag fortfarande förvänta mig mer. Eh va?

Var det så enkelt? Att be om mer och få mer? Jag vet inte om det här var ren slump eller om jag egentligen gör ett mycket bättre jobb än jag själv fattar. Men varje krona till mer sparande är välkommen.

Tack vare förhandling av bolånet har jag äntligen börjat gå plus varje månad, så för tillfället fyller jag på bufferten, men snart hoppas jag kunna öka på fonderna också. Nån gång borde det ju märkas på ekonomin att det är en häst mindre…

Ser fram emot ett bra sparår 2025! Vad ser ni fram emot 2025? 

Lycka kan köpas för pengar

Det gamla talesättet lyder "lycka kan inte köpas för pengar". Vi som håller på med hästar brukar skämtsamt svara "det gäller bara att hitta rätt häst att köpa". Såhär efter en ganska massiv shoppinghöst (jag har bland annat handlat kläder för hiskeliga 8000 kr) skulle jag vilja dementera uttrycket ännu mer. 

Visst, det är bra att hålla hårt i sina slantar och bara köpa sånt man verkligen behöver och vill ha. Men i höst när jag har förändrat min garderob en hel del (från jeans och munkjacka till klännningar) har jag verkligen varit lycklig. Just nu när jag skriver det här har jag på mig en glittrande skogsgrön klänning och jag blir glad bara av att se tyget. Snart ska jag ge mig iväg och träffa en kompis och visa upp klänningen. Det är kanske banalt, men det gör mig lycklig.

Överlag försöker jag bli bättre på att se de små ögonblicken av lycka den här hösten och vintern, våren och sommaren lärde mig att det lätt slår över till det mörka. Så varje ögonblick av lycka är viktigt. 

Så köp den där tröjan som du gått och sneglat på. Boka biljett till konserten du funderat på om du har råd att se. Pengar kommer igen (utgår ifrån att du har nån slags inkomst nu) men glädjen är flyktig. Eller för att citera min fantastiska mormor: Res medan du har ben. 

Jag har njutit av den ljuvliga hösten och även om det var lite jobbigt att få 4 dm snö på ett dygn, så känns vintern ganska okej i år. I alla fall idag när jag varit ute i strålande sol med två ystra hästar. Anette har återhämtat sig helt och beter sig som om hon var fem år igen. Celine är alltid för pigg för sitt eget bästa, men det är nåt med snö som gör henne som en eh heliumballong. Hon bara svävar iväg och så får man försöka hänga med. ;)

Om jag inte var tydlig nog med ovan, så kommer här en uppmaning igen. Gör det där du skjutit på så länge, ring den där vännen du tänkt ringa i flera månader. Kanske tänker hen på att ringa också, men så kommer julbestyren i vägen. Skriv gärna en kommentar när du gjort det där du skjutit på, den där roliga saken som du inte lyckats övertyga dig själv om att du ska unna dig. 

Jag unnade mig en glittrig klänning och den tänker jag ha på mig på en vanlig onsdagskväll. För det gör mig lycklig. 

Nu måste jag rusa, kompis väntar!

Osorterade tankar

Jag har velat skriva inlägg ett tag, men det har känts som ett oöverstigligt berg på nåt vis. Typ att nu har det varit tyst på bloggen så länge, så när jag väl skriver måste det vara ett superintressant inlägg för att folk ska lockas att läsa. 

Trams. Jag har ju bloggen för min egen skull egentligen. För att kunna gå tillbaka och följa min resa mot FIRE. Eller vart jag nu är på väg. 

Häromdagen fick jag ok från min chef att träffa en psykolog. Det kändes riktigt bra, framförallt att mina behov togs på allvar, att jag nånstans är viktig för företaget. Men sen blev jag osäker, behöver jag verkligen prata med nån? Jag menar, jag mår ju ganska bra nu. 

Sen gick jag tillbaka i bloggen och läste om allt som hänt i år. Förutom det jag själv skrivit läste jag även kommentarerna och fastnade på några kommentarer som ifrågasatte varför jag inte sjukskrev mig. Men jag tror verkligen att det är så att när man slåss för sitt liv på flera olika plan, då finns det inte i ens medvetande att sjukskriva sig. Jag är dessutom en mästare att spela teater, så min lilla krets av vänner förstod nog inte heller hur allvarligt det verkligen var. Först efteråt lyfte jag på locket och berättade. Då känns det lite sent att sjukskriva sig, för att man borde ha gjort det tidigare. 

Men nu när jag mår lite bättre, så är det definitivt dags att börja bearbeta alltihopa. Några trogna läsare kanske minns när Björn dog. Det var en oerhört jobbig tid för mig (av flera skäl) och det var först när jag pratade med en stallkompis för några veckor sedan, som jag fick ur mig alla känslor och tankar. Hon var suverän på att ställa frågor som fick mig att fundera och känna efter. Den korta stunden (20 minuter kanske?) gjorde att jag kunde släppa en stor börda jag burit på ända sedan vinter 2019. Så vem vet vad mer det finns som jag kånkar runt på helt i onödan?

Nåja, lite ekonomi ska det väl bli också. Börsen jobbar på så snällt och den magiska gränsen 2,2 miljoner som jag varit så nära att nå flera gånger (sist när Anette blev dålig och jag fick plocka ut pengar återigen) är nu förbi med råge och kanske når jag 2,3 miljoner innan året är slut. Svindlande tanke!

Med Black Week i full gång har jag passat på att handla både stallskor, stalljacka och täcke till Celine på rea. Det blir såklart mycket pengar ut ändå, men varje sparad krona är ett steg närmare friheten. 

Det får bli allt för denna gång, men kanske kommer det inte gå lika långt mellan uppdateringarna nu. 17 arbetsdagar kvar innan jag tar långledigt över jul, hoppas nu att vi alla får vara friska. <3

Det kommer att vara lite tyst här framöver

Jag fick en hint från en läsare att det behövdes ett livstecken igen. Så okej. 

Sen sist har jag haft semester och spenderat två veckor dunderförkyld, en vecka "ledig" (då jag försökte hinna en massa saker som blivit eftersatta) och sedan även sista veckan förkyld. Kul, kul. Energinivån som så smått börjat kravla sig uppåt åkte ner på minus igen.

Efter semestern blev Anette dålig, så pass att jag mentalt förberedde mig för att förlora henne. Men efter en sväng till klinik och lite medicinering så har hon piggat på sig och hävdar att hon tänker leva i tio år till. Vi får väl se om hon har rätt.

Jobbet tuffar på med en drös nyanställda (vi förlorade ca 40 % av kollegorna i och med ny chef) som kräver lite extra energi. Jag önskar att jag var en sån som fick energi av att umgås med människor, men jag blir tyvärr bara mer och mer dränerad varje gång jag kommer in på kontoret.

Hästarna trivs fortfarande i nya stallet, men nu väntar lerperioden och mörkret, så jag misstänker att jag inte kommer vara glad förrän i april igen. Det får vara så. 

Enda ljusglimten jag hittar just nu är att börsen går som tåget. Investeringarna är snart på all time high, även om jag förstör ibland genom att plocka ut pengar (tex när Anettes veterinärräkning kom och var helt horribel).

Jag har några saker jag skulle vilja skriva om, men orken finns inte. Så istället lämnar jag er med den här funderingen. Finns det öht nån i Sverige som är FIRE? I ordets rätta bemärkelse. Eller lurar vi oss själva och det i slutändan snarare handlar om att skapa förutsättningar för att göra det man allra helst vill i livet.  

Det som inte dödar, härdar

Jag vet inte jag. Jag tycker snarare att jag känner mig som en urvriden disktrasa. En disktrasa som när som helst börjar storgråta, för de mest fåniga sakerna. Sist grät jag för att det var slut på en rabatterad vara på Willys.

Jag är skör för att jag är slutkörd. De här månaderna, som jag trodde skulle ge mig återhämtning, blev ännu värre än de månader som varit tidigare. Jag minns inte allt jobbigt som hänt och jag vägrar läsa i mina dagböcker för att minnas. Jag vill inte minnas, jag vill bara vidare. 

När jag gick i KBT för många år sen pga utbrändhet pratade min terapeut om att det behöver råda balans mellan de tre områdena familj-jobb-fritid. Om det är lite tufft i ett område, så måste de andra två generera energi. Så en kort sammanfattning av de områdena är nog på sin plats.

Familj

En nära anhörig har varit in och ut på sjukhus i några omgångar. Först förklarades problemen med att hen inte rörde sig så mycket, vilket gjorde att hen inte hade så mycket aptit, vilket därmed gjorde att hen inte hade nån ork och därmed inte rörde på sig så mycket. Lite uppvätskning medelst dropp och justering av mediciner skulle göra susen. När det sen inte blev nån större förbättring, utan snarare en försämring blev det ytterligare ambulansfärd in och den här gången blev det tre (!) blodtransfusioner gjorda och en utredning varför hen förlorat så mycket blod. Under utredningens gång fann man inte bara orsaken, utan även tumörer på ett annat ställe. Det blev en jobbig mental väntan på provsvar innan de visade sig vara benigna. Den här personen har varit min stöttepelare när jag haft det svårt, hen har alltid funnits där när jag behövt prata. I och med denna sjukdomsperiod har jag fått inse att den tiden är över och personen är nu så pass sjuk att det är jag som behöver stötta hen. Det är lite av en sorg i sig, att förlora någon som alltid funnits där för en. 

En vän jag haft i många år passade även på att tydligt visa att mina problem är inte lika viktiga som hens problem, så mitt när allt brann omkring mig (metaforiskt, tack och lov har inget brunnit) blev jag helt övergiven, trots att hen hade kunnat hjälpa mig på flera olika sätt om hen velat. Den sorgen är också jobbig att ta sig igenom.

Jobb

Arbetsbelastningen eskalerade fram till midsommar ungefär. Då var jag så mentalt slut och sönderstressad att jag grät på kontoret. När en kollega frågade hur det var och jag svarade att allt känns nattsvart, fick jag tillbaka ett "Men det är fint väder". Det kändes verkligen som ett hån speciellt med tanke på att det är till mig många går för att prata av sig eller gråta ut. 

Därefter har jag försökt lösa alla akuta situationer som uppstått pga tf chef gått på semester utan att lösa de resursbrister som fanns. Jag har haft en ny kollega som behövt massor med stöd och uppbackning och givetvis inom områden jag inte har kompetens i. Så vi har varit två som bankat huvudena i väggen, skönt med sällskap...

Mitt "sommarprojekt" som tf chef prackade på mig visade sig kräva sisådär ett halvårs heltidsjobb. Så jag misstänker att jag kommer få fortsätta slita med det tills det är färdigt om några år.

Nu har kollegorna börjat komma tillbaka från sina semestrar och sådär klämkäckt förklara att jag minsann måste haft det så lugnt de här mötesfria veckorna... Ibland planerar jag hur jag ska mörda dem med en häftapparat. 

Fritid

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om allt som hände i stallet under den här perioden. Det var en kombination av att stallet ändrade inriktning, vilket gjorde att stämningen blev mycket sämre och hästarnas förutsättningar ändrades radikalt. Mitt i allt detta pajade min bil. Ingen verkstad hade tid att felsöka, än mindre laga. Fem veckor var jag utan bil och 30' fattigare när den väl rullade igen. Dessa pengar tog jag ifrån min drömresa, som jag avbokat ett par veckor tidigare, när jag märkte att det inte skulle fungera att lämna hästarna några dagar. 

Ångesten över att inte veta ifall hästarna får mat och vatten, den är helt horribel. Än värre när jag inte ens kan ta mig ut till stallet då inga bussar går dit. Dessutom var det så tydligt att stallägaren gjorde allt hen kunde för att motarbeta oss så vi skulle säga upp oss (vilket flera gjorde). Jag kunde dock inte säga upp mig förrän jag hade nånstans att ha mina tre hästar. Min gamla backup-plan hos en kompis visade sig vara tomma ord nu när det verkligen behövdes. För att motivera ännu mer till flytt chockhöjdes stallhyran och när inte ens det fungerade så blev jag uppsagd. Fick veta att uppsägningstiden inte gällde, utan jag skulle flytta direkt nya stallet kunde ta emot mig. Det fanns så mycket fysisk och psykisk påfrestning under den här tiden, som jag inte ens tänker gå in på. 

Givetvis har jag haft perioder när jag inte ätit, vilket jag vet ger mig mindre energi, men jag har inte ens kunnat uppbåda energi nog att beställa hem mat. Mina näringsdrycker är dessutom restade, så jag har inte ens kunnat beställa dem om jag orkat.

Ekonomin är totalt körd i botten och ångesten är såklart total på det området. Men jag försöker vara tacksam över att jag har pengar att ta av till alla akuta situationer. 

Jag minns även att min KBT-terapeut sa att man absolut inte skulle ta några beslut under den period när man mådde dåligt. Jag kom ihåg att jag tyckte att det var klokt, men såhär i efterhand undrar jag hur i hela friden man gör då? Under den här perioden har jag fått fatta flera stora beslut (Laga bilen eller köpa "ny"? Vilket stall verkar bäst av x, y och z? Ska jag kosta på hyrbil en period eller blir det för dyrt? Hur ska jag lägga upp flytten på bästa sätt? Är den här personen rätt för Daisy?).

Vad har varit bra trots allt?

Jag har några vänner som verkligen steppat upp och visat att när jag mår som sämst, när jag bara gråter och gråter, inte kan tänka klart, så finns de där för mig. De lyssnar och i den mån det är läge, kommer med lösningar. Några har lånat ut sina bilar till mig när jag haft panik och bara måste ta mig ut till stallet och några har bekräftat mig när jag blivit osäker på om jag inbillar mig eller om det verkligen är så illa som jag upplevt det. 

Efter ett par incidenter med stallkompisar blev det väldigt tydligt för mig att jag inte klickar med Daisy. Hon har ett helt annat temperament än jag hade hoppats på (hon är väldigt olik Anette) och kräver en helt annan sinnesstämning av mig än vad jag klarar av just nu. Dessutom är hon en häst som vill göra saker hela tiden och det fungerar inte om jag samtidigt ska hinna med Anette och Celine. Så till min lättnad är hon nu såld och trivs utmärkt hos nya ägaren, som är allt jag inte är. Jag trodde att jag skulle gråta när Daisy åkte, men till min förvåning (jag gråter ju jämt numera) har jag inte slösat en enda tår på henne. Det stärker mig i mitt beslut, vi var inte gjorda för varandra. 

Anette och Celine har flyttat till ett nytt stall. De har allt de behöver för att må bra och jag har så nära till dem att jag äntligen kan träffa dem varje dag igen. 

Jag har varit fysiskt frisk under den här perioden. Mina sjukdomar medicineras så jag inte ens tänker på att jag har dem längre. 

Jag har börjat använda min diskmaskin. Jag hatar att diska och trots det har jag inte använt den pga att jag ville spara på el. Men nu tuffar den på ungefär varannan till var tredje dag. 

Ja, det var min sommar det... Tack till er som hört av er. Jag har inte orkat svara på kommentarer i bloggen och inte heller på mailen. Jag hoppas att jag snart har ork att blogga igen. 

Tack för att ni kom!

Det blev en riktigt mysig picknick i Enköping, kanske aningens varmt, men det fungerade bra att sitta i skuggan. 

Som vanligt när FIRE-personer träffas flyter samtalet på och man diskuterar saker som verkligen intresserar. Jag behöver smälta en del av det som togs upp, men förbered er på inlägg om deltidsarbete och hur man kan tänka kring bostadslån innan FIRE. 

Inga bilder togs och en diskussion handlade faktiskt om hur anonym man är, framförallt när man bloggar. Alla som kom valde dessutom fingerade namn, så det är helt klart något som påverkar när man funderar på FIRE; Hur mycket ska man berätta för sin omgivning? Vad säger man efter att man blivit FIRE när frågan om vad man jobbar med kommer upp? Hur ärlig ska man vara på bloggen? 

Jag vill tacka alla som kom, det var så roligt att få träffa er. Ansiktsblind som jag är så garanterar jag att ni i alla fall kommer fortsätta vara anonyma i min värld. ;) Hoppas på en ny träff i höst när de förbaskade myggen fryst ihjäl... Kanske i skostaden?

Nu ska jag krypa ner i sängen och se om sömnen infinner sig. Nytt inlägg kommer så snart orken återvänt.