Sålt lägenheten

Ja, till slut så blev lägenheten såld. Utan möbler men med en sänkt prislapp. Jag är lättad för nu kan jag äntligen njuta av min nya lägenhet. 

Jag går med rejäl förlust, men tänker att köpet av både förra och nuvarande lägenhet aldrig handlade om att tjäna pengar. Utan om att hitta en plats där jag kan vara ifred och känna mig trygg. 

Det enda jag oroar mig för nu när det gäller boendet, är att jag om några år kommer känna mig rastlös och tycka att det är för lite utrymme. För även om det största skälet till att jag sålde lägenheten var för att det inte var hållbart med parkeringsplatserna, så började den även kännas för liten. 

Nya lägenheten är större, men jag har redan lyckats fylla bokhyllorna med böcker och köksbordet med pysselgrejer. Planen är att köpa ett eget skrivbord för allt pyssel, men det har inte blivit av än. Jag märker hur det större utrymmet gör att jag breder ut mig på ett helt nytt sätt. Jag begriper inte riktigt hur jag kan komma med de saker jag hade i förra lägenheten och ändå få det att se ut som att jag bodde på precis samma yta igen. Som om boendet inte alls blivit större. Okej, jag har köpt en soffa och några bokhyllor, men ändå... Borde jag inte märka av det större boendet mer?

Men jag trivs så vansinnigt bra här så jag låter det bero så länge. Ekonomin är fortfarande väldigt trasslig, men snart är allt kring försäljningen avklarad (tillträde om några dagar) och då hoppas jag få ordning på alla utgifter snart igen. 

Hästarna har landat efter flytt (jag har väl också det, mer eller mindre) och nu hoppas jag att det får bli en lugn vinter och kanske ett lugnt 2027? Det var så länge sen jag hade ett lugnt år, så det hade varit trevligt. 

Vad njuter ni av i höstmörkret?

Vila i frid Jan

Jag fick besked igår om att Jan Bolmeson hastigt gått bort. Det är alltid en konstig känsla när en person som påverkat en väldigt mycket lämnar jordelivet. Kanske ännu mer när den personen inte ens vet om att man existerar eller för den delen påverkat ens liv.

Ibland glömmer man bort hur allt började. Jag brukar säga att jag hittade Fru EB och blev frälst. Men det började faktiskt med en diskussion på ett forum om att gå i pension i förtid. I den diskussionen fanns en länk till Rika tillsammans. Jag gick in, började läsa och ja, resten är historia.

Tyvärr finns just den länken inte kvar längre (den hette Betala dig själv först), men jag kan citera mig själv från ett av mina allra första inlägg.

"Rika Tillsammans lärde mig att om jag betalar mig själv en del pengar först (tex 10 % av lönen rakt in i ISK) , så sparar jag lättare undan pengar. Tidigare hade jag systemet att om det blev nåt över en månad, så hamnade de pengarna på ett sparkonto. Kruxet med det systemet är att man (iaf jag) ofta handlar lite onödiga saker eftersom det fortfarande finns pengar kvar i slutet på månaden. När spardelen redan hamnat på ISK så kunde jag med gott samvete handla upp de pengar som fanns kvar efter att räkningarna var betalda, eller så var jag extra duktig och lät även de pengarna gå in i ISK. Men det var en process att ändra tankesättet!"

Detta blev startskotten till mitt sparande. Idag ser livet helt annorlunda ut, med utgifter som överstiger inkomsterna. Men tack vare Jan Bolmeson har jag nu 2 miljoner sparat och kan använda avkastningen till de höjda utgifterna. 

Mina tankar går till Jans familj med hopp om att det mitt i denna fruktansvärda tragedi ändå ska finnas glädjen i hur många människor Jan hjälpte, även såna som mig som aldrig ens mailat med honom. 

Tack för allt Jan!

Bruttan rapporterar

När jag blir kallad Bruttan för första gången på trettio år, så får jag väl lyssna på kommentaren och helt enkelt uppdatera lite. ;)

Det händer massor och ingenting här. Massor för att hästarna precis flyttat till nytt ställe, som väl känns lite sådär men det finns verkligen inga bra stall i Uppsala längre. Så jag har kompromissat lite med sånt jag inte vill kompromissa med och är iaf glad att jag kan behålla bägge hästarna fortfarande. Däremot får jag nalla från besparingarna för att ha råd med nya stallhyran, men så får det vara. Jag har ju upplevt det tidigare också och den gången löste det sig också. Så jag försöker ha lite förtröstan helt enkelt.

Med lägenhetsförsäljningen händer det dock ingenting. Mäklaren har gått från hetsig till nån slags seg snigel som inte ens vill ha visningar. Hen förstår inte alls varför ingen vill köpa lägenheten och redan efter några visningar började hen prata om att det var bättre att hyra ut. Jag känner mig mest uppgiven men försöker att tänka att snart dyker rätt köpare upp.

Nya lägenheten är fö ljuvlig. Jag har precis i dagarna flyttat dit alla möbler (mäklaren fick total panik för man kan tydligen inte sälja en tom lägenhet) och sovit första natten. Jag är lycklig, men kan inte riktigt njuta av lägenheten förrän den gamla är såld. Försöker ändå känna tacksamhet över att jag har pengar så jag kan stå med dubbla boenden i sisådär 23 år. Nån gång ska väl en köpare dyka upp…

Innan nån säger att hyra ut är toppen, så vill jag svara att jag gjorde det med huset jag hade förut och den stressen det innebar vill jag aldrig uppleva igen. Bara en sån ”enkel” sak som att om hyresgästen har sönder tvättmaskinen så måste jag köpa en ny. Nä tack, då får den hellre stå tom.

Sådär, då har Bruttan rapporterat lite och kan återgå till att gömma sig i sovrummet. 

Testamente

Vi diskuterade tjänstepension på jobbet häromveckan. Jag tyckte jag hade hyfsad koll, men det visade sig att en kollega var ännu mer insatt än mig. Hen hävdade att det, trots att jag satt nej på alla val kring efterlevnadsskydd, ändå fanns pengar för mina släktingar att få. Så vi loggade in tillsammans på min sida för att kika. Det visade sig att det fanns en livförsäkring på drygt 350 000 kr som (om jag inte gjorde nån ändring) skulle gå till mina syskon. Hell no!

Så jag fyllde i en fin liten blankett med det krångliga namnet ”Särskilt förmånstagarförordnande för Tjänstegrupplivförsäkring”. Valde ut några personer jag tyckte förtjänade en liten slant ifall jag skulle dö före pensionering. Nu hoppas jag ju kunna sluta lite tidigare än 69 år, men man vet som sagt aldrig vad som händer här i livet. Lex släkting 1, 2 och 3 som dött vid 54-61 år.

När jag ändå var igång så knåpade jag ihop ett nytt testamente också. Valde ut ett par organisationer som jag tycker gör ett bra jobb och förtjänar några miljoner (vem vet hur mycket jag hunnit spara när jag dör?). Sen skrev jag även med en instruktion kring vad som ska göras med hästarna vid min död. Tror det är bra att ha med det, men jag var noga med att inte skriva hästarnas namn, utan generalisera så det fungerar även den dag Celine inte finns längre. Eller för den delen om nåt skulle hända Erik. Man vet som sagt ingenting förutom att vi alla ska dö nån gång.

Nu ska jag bara ta tag i vita arkivet också. För att citera en favorit från barndomen ”Bränn, bränn, bränn!” för det finns ingen som vill ha en grav att sköta efter mig i alla fall. Men minneslunden i Berthåga är väldigt fin och likaså gamla kyrkogården. 

Trist om hästarna

Hästarna förtjänar ett eget inlägg också. Inte för att så mycket har hänt med dem, men för att mycket kommer hända med stallet de står i. Jag har för mig jag nämnde för ett tag sen om generationsskiftet och nu när den yngre familjen tagit över har även förändringarna börjat bli synliga. Tyvärr är det till det sämre. De har bestämt sig för att de inte är särskilt intresserade av att driva hästverksamhet (det var föräldragenerationen som red och hade häst). Men eftersom det funnits hästar väldigt länge på gården så kompromissar de nu och gör om alla rutiner.

Jag vet inte om förhoppningen är att de inackorderade ska tröttna och självmant flytta, men de har iaf lyckats med det. Från att tidigare varit ett ställe där stallägaren skötte det mesta och vi inackorderingar betalade därefter, så har det nu (utan nån hyresminskning, för det ska ske oklara ”förbättringar” som ska motivera samma hyra) ändrats så alla inackorderingar ska sköta om mer eller mindre allt kring hästarna. Det här träder i kraft 1 augusti, så alla som inte vill betala drygt 4500 kr för att fodra fyra gånger per dag, ta in och ut en massa hästar till olika hagar och göra diverse kringarbete (vi ska tydligen städa gården varje vecka?!) kommer ha flyttat innan dess. Givetvis fungerar det också så att ju färre som är kvar i stallet, desto fler pass får man ta (så om vi leker med tanken att vi blir fyra hästar kvar i stallet, så har man ett stallpass/dag varje veckodag. Jag med två hästar får alltså antingen morgonfodra, släppa ut och lunchfodra varje dag eller ta in, middagsfodra och kvällsfodra varje dag. Vilket gör att jag behöver vara i stallet från 6-11 eller 16-21 vareviga dag). Som ni förstår är det inte hållbart och jag letar efter alternativ. Vilket känns skit och är så stressande, men sånt är livet som inackordering. 

Lite om pengar framöver

Man får ändå säga att jag haft lite tur nu när jag snart står med två boenden. Min banktjänsteman tyckte det var så jobbigt att hantera kontant betalning att han fixade ytterligare ett bolån utan problem. Eftersom bägge lägenheterna är rätt billiga, så är det helt enkelt inga problem från bankens sida med att jag har två boenden. När banktjänstemannen dessutom fick nys om att jag kunde betala lägenheten kontant, så fick jag ett halvårs räntefritt bolån mot att jag investerade en miljon på banken. Ja tack sa jag och flyttade dit pengarna. Givetvis valde jag ut två fonder med lägsta avgiften (LF Global Index och Storebrand Europa A SEK) som bägge tuffat på så snällt efter att jag satt in pengarna. Banktjänstemannen muttrade lite kring att jag valt fonder själv, men vad ska han göra? Bra kvinna reder sig själv.

LF erbjöd mig även ett halvårs hemförsäkring gratis med möjlighet att förlänga (vilket jag kommer göra, vill fortsätta vara guldkund) på den nya lägenheten. Så i ett halvår har jag ”bara” extra kostnader i form av månadsavgift, amortering och el. Vilket jag tycker är hanterbart som det känns just nu (dvs innan utgifterna har börjat ticka på) men jag får se några månader efter tillträde hur det känns i verkligheten. 

Sälja lägenhet...

Enda nackdelen med att bli förtjust i en lägenhet, är att den gamla lägenheten måste säljas. Vilket gör att jag måste ha kontakt med mäklare, nåt jag redan tidigare nämnt att jag har lite svårt för. Jag fattar att de behövs för att kontrakt och sånt ska bli korrekt, men varför ska de alltid vara antingen superhetsiga och vilja sälja NU eller sega som sniglar och knappt orka kolla på lägenheten man vill sälja?

Valde efter en del funderanden en mäklare jag tyckte verkade vettig. Hen visade sig tillhöra hets-kategorin och plötsligt skulle allt (nåja, sängen och köksbordet fick vara kvar) ut ur lägenheten för fotografering. Jag var väl lite tveksam, men tänkte att jag städar undan så mycket som ryms i förrådet. Men det var inte alls tillräckligt, allt skulle bort, det skulle se ut som att nån bodde där, men ändå inte. Köparen ska tydligen kunna se sina egna möbler där. Jag föreslog då att vi skulle vänta med att tömma lägenheten tills jag hade min nya lägenhet (dvs att jag kunde flytta allt och sen ha fotografering och visning). Men det var inte heller bra, för en tom lägenhet säljer inte. Utan köparen ska ha fantasi nog att se sina egna möbler i lägenheten, men inte tillräcklig fantasi för att se var sängen ska stå. Spoiler: I en lägenhet på ca 25 kvm går det inte att placera sängen på särskilt många olika sätt.

Men jag föll till föga, eftersom jag är en alldeles för snäll person. Så jag hyrde ett förråd i en annan del av staden och har nu roat mig med att fylla det med saker som inte är accepterade vid visning. När mäklaren tyckte att jag skulle hyra en liten lastbil för att få med några större möbler (min yaris är tyvärr rätt begränsad när man flyttar) satte jag till sist ner foten. Några byråer i hallen har ingen dött av. De fick stå kvar och mäklaren kan sura så mycket hen vill.

Eftersom jag är dum i hela huvudet har jag dessutom jobbat som vanligt under den här hysteriska veckan och försökt hinna säga hej till hästarna. Suck på mig. Så nu är jag alldeles för nära den berömda väggen igen. Mitt mantra är ”snart är det midsommar, snart är det midsommar”. Vi får se hur det går.

Men lägenheten är iaf fotograferad nu och ute för försäljning. Det har varit ett par visningar också, men intresset verkar rätt ljummet för en studentlägenhet såhär i studenttider… Vilket mäklaren uttryckte sin stora förvåning över (vet inte mäklare att det är på hösten studenterna söker boende?). Fortsättning följer… 

Ny lägenhet!

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på denna gång. Våren? Tiden bara rusar framåt och det har hänt så mycket så jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Men som kompensation för att det varit radiotystnad i över en månad, så ska jag försöka knåpa ihop flera inlägg som får publiceras sådär automatiskt som är så fiffigt nuförtiden.

Det viktigaste först. Jag har hittat en ny lägenhet. En lägenhet som har allt jag vill ha och som, tack vare lite äldre byggnadsår, inte var så jättedyr heller. Månadsavgiften är också rimlig, även om det med fullt lån blir runt 3000 kr dyrare än gamla lägenheten. Jag dubblar min boendeyta så det är väldigt trevligt. Ännu trevligare är att jag äntligen har en parkering där jag bor. Inga fler promenader för att ta sig till bilen, nu tar det max 20 sekunder. Parkeringen kostar dessutom en tredjedel av vad tidigare parkering kostat.

Nu ska jag bara längta tills jag får tillträde om en månad.

Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla min lycka över lägenheten på ett bra sätt. En kompis frågade mig vad som var bäst med lägenheten och då svarade jag: ”Sovrummet! Eller köket! Nä vänta, badrummet är fantastiskt. Fast vardagsrummet är så härligt och arbetshörnan mysig. Hm… Nu glömde jag helt bort uteplatsen. Och parkeringen!” Så man kan väl konstatera att jag hittat rätt.

Nu ska bara gamla lägenheten säljas och det får bli ett annat inlägg om den cirkusen… 

Hallå händer det nåt?

Jag blev tillsagd att jag behövde skriva på bloggen. Så jag gör väl det. Men det finns egentligen inget spännande att rapportera om. Våren är här och jag njuter av naturen tillsammans med hästarna. Gården håller på och förbereder för generationsskifte, så det kan nog bli lite ändringar på stallfronten vad det lider. Man vill ju gärna sätta sin egen prägel genom att förändra nåt, det har jag lärt mig både i min egna familj och när företaget jag jobbat på byter VD.

I övrigt går jag på visningar. Oftast försöker jag sålla kraftigt innan jag bokar upp mig, men det har ändå blivit några stycken. Hittills har jag lärt mig att det kan trollas rätt bra vid fotografering, man kan dölja sånt man inte vill ska synas. Kruxet är när man sedan kommer på visning och lite chockat konstaterar att det är ett hakkors ritat i badrummet. Eftersom jag ogillar renoveringar så försöker jag välja ut objekt som inte behöver renoveras. Men vissa saker är svårare att leva med varje dag…

Jag har även lärt mig att mäklare inte går att lita på öht. Oavsett om det gäller nåt så enkelt som att dyka upp vid visningen (Lam ursäkt på telefon om att den är inställd. Jaha, meddela det då!) eller kolla upp en uppgift hos föreningen. I flera fall har mäklaren sagt en sak, sen när jag kollat med föreningen så stämmer det inte alls, utan mäklaren har gissat hej vilt.

Den mest lovande lägenheten var jag halvförtjust i, men la ändå ett bud. Kanhända att jag egentligen inte tyckte att den var värd så mycket pengar, men nån annan tyckte annorlunda. Efter budgivning (jag hoppade av direkt) så såldes den för 300’ mer än jag ville ge. Så jag letar vidare, nån dag ska väl den rätta lägenheten dyka upp.

Pratat lite löst med banken också, vad som blir smidigast med lån, överbryggslån eller betala kontant. Får se vad som händer på den fronten. Oavsett så kommer jag inte köpa en lägenhet jag inte kan betala kontant, så det känns skönt iaf.

Vad ser ni fram emot lite extra nu när våren är här? 

Bloggen fyller sju år!

Men grattis till mig! 

Vanligtvis brukar jag blicka tillbaka på senaste året och sen jämföra med hur mina tillgångar har ökat från året innan. Men i år är inget vanligt år. Först och främst för att tillgångarna inte ökat på ett år, utan mer eller mindre gått i sidled. Men också för att jag plockat ut nästan alla pengar. 

Kontona Deg på jäsning och Sålda saker är tömda. Iofs har jag sen dess faktiskt sålt en grej, så jag stoppade in 300 kr på Sålda saker igen. Dessa pengar har i skrivande stund gått ner till 297 kr, så det går inte åt rätt håll precis.

Men jag får väl redovisa hur mycket jag plockade ut istället. 353 309 kr landade i sparkontot, vilket är över 76 000 kr mer än i fjol vid samma tid. Jag har sålt av en del hästgrejer som gett bra med pengar, framförallt sånt som Anette hade men som varken Celine eller Erik kan använda. Men givetvis har även fondernas avkastning varit bra (jag har absolut inte sålt grejer för 76 000 kr). Heja! 

Nu får jag börja om lite, men jag lovar att återföra pengarna (minus såklart missad avkastning) så snart jag köpt ny lägenhet och fått lån på den. 

Det som i övrigt präglat senaste året var såklart förlusten av Anette. Jag trodde i min enfald att jag skulle vara nöjd med Celine och kunna spara lite pengar, men det gick bara några månader så köpte jag Erik. Vilket inte var smart ekonomiskt, men oh så mycket glädje han ger mig! Celine är också nöjd, då hon gärna umgås lite mer sporadiskt med matte. ;)

Jag lyckades tajma marknaden!

Hemma i kalla Sverige igen. Eller, nu när jag skriver det här har våren kommit så jag har femton grader varmt i min pensionärskuvös och det finns bara några sorgsna små snöhögar kvar på sidorna av vägen. Erik kom in igår med lera på magen, så det är helt klart vår nu!

Jag hade en helt ljuvlig vistelse, med helt okej mat och varma dagar. Inget att göra mer än läsa och fundera. Jag läste faktiskt bara en bok (men den var rätt så tjock), men kan rekommendera den varmt. Det är Paul Austers 4 3 2 1 som tog med mig på en väldigt spännande resa. 

Men sen tänkte jag också. Ibland, när nåt i boken blev för tungt, så la jag ifrån mig den och lät tankarna fara precis dit de ville. 

Nånstans längs alla dessa vindlande tankar kom insikten att det inte längre fungerar att bo där jag bor. Av många anledningar, som jag inte tänker gå in på här. Men det senaste halvåret har det blivit tydligt för mig att det inte är hållbart längre. Lägenheten har tjänat sitt syfte (en tillflykt när jag inte längre kunde bo ute på landet med hästarna) och nu är det dags att gå vidare. 

Så ett tag efter att jag kom hem sålde jag av nästan alla mina fonder. Jag hade velat lite fram och tillbaka kring hur mycket som var rimligt att sälja, därav att det tog lite tid. För tanken är att hitta ett nytt boende som jag vill ha, köpa det och flytta. Sen när gamla lägenheten är såld (och lånet avbetalt) så skaffar jag ett nytt lån på nya lägenheten. Ingen brådska på nåt vis, utan jag använder mina pengar till att göra det smidigare för mig att flytta. 

Vad jag inte hade nån aning om (även om det ser snyggt ut såhär i efterhand) var att USA och Israel skulle sätta igång och bomba sönder Iran, vilket såklart gör att börsen faller. Nu kan jag stå vid sidan av och inte vara lika orolig för mina pengar åtminstone. Sen vart allt det här leder i förlängningen, det får framtiden utvisa.

Jag har ännu ingen lägenhet jag fastnat för, men jag har gått på en del visningar. Jag vill inte köpa nåt som inte känns helt rätt och tyvärr är det många som har annan smak på ffa badrum och kök än mig. Jag vägrar köpa en lägenhet och riva ut ett fungerande badrum bara för att golvet är svart kakel. Då väntar jag hellre. 

För den nyfikne så är drömlägenheten inte längre en realitet. Projektet har skjutits så långt på framtiden (mtp alla oroligheter i omvärlden) att jag inte räknar med att det ska byggas ens. Jag orkar inte vänta längre, utan vill hitta mitt nya boende tidigare än så. 

Hur känner du inför alla dessa oroligheter som pågår omkring oss?

Jag gör en NLI

Japp, just nu när jag skriver detta sitter jag i skuggan bredvid baren. Skål på er! Här är det 21 grader varmt, lite molnigt och framförallt en rätt frisk vind. Men det är ljumma vindar, precis sådär lagom svalkande. 

Jag har alltså lyssnat på Northernlightsinvestment och förflyttat mig en kort vecka till varmare breddgrader. Egentligen hade jag inte alls råd, men eftersom jag hade ett presentkort på några tusenlappar som riskerade att brinna inne, så blev det ändå en resa. 

Men det blir sista gången nu på väldigt, väldigt länge. Dels för att jag saknar mina hästar (det gjorde jag redan på flyget) och dels för att det blivit så hiskeligt dyrt. När jag reste innan pandemin kostade en vecka för mig (med resa, boende, frukost och middag) 8000 kr. Nu kostar samma resa 19500 kr. Det är liksom inte hållbart längre. 

Så jag njuter nu och hoppas (lite förgäves dock) att våren kommit när jag är tillbaka igen. 

Vad händer 2032?

Jag fick en kommentar på senaste inlägget om jag fortfarande siktade på 2032 (för FIRE alltså). Det är en lite väl komplex fråga att svara på i kommentarsfältet, så det fick bli ett inlägg!

Till att börja med behöver vi gå tillbaka till våren 2019 när jag startade bloggen (och valde mitt namn ). För er som inte orkar klicka på länken och läsa det korta inlägget, så nämner jag att med 2,94 miljoner kan jag sluta jobba och klara mig på 20’ varje månad. Det borde inträffa 2032.

Här behöver vi göra en liten jämförelse mellan 2019 och mitt nuvarande liv. 2019 hyrde jag bostad bredvid ett stall, hyran var på 3500 kr och stallhyran på 4000 kr för två hästar. Standarden på både boende och stall var lågt, men jag stod ut. Snittet på månadskostnader låg på 32724 kr (obs siffror från 2021) men då var 7722 kr av dessa sparande.

Idag har jag en bostadsrätt som med avgift, lån, amortering, och el kostar 6800 kr. Hästarnas stallhyra är 8500 kr. För detta får jag ett boende som inte lutar (!), det springer inte möss på golvet på nätterna och jag väcks inte flera gånger varje morgon av grannarnas oljud. Däremot ingår inte el och parkering, vilket är lite trist. Men diskmaskin, mer arbetsyta i köket och den nybyggda lägenhetens fräschör överväger. Vidare får mina hästar bra foder vilket gör att de inte är dåliga i magen. Områdena runt stallet sköts också (snöskottning…) då de som har stallet också har häst. Jag behöver inte heller ta några fodringspass (även om jag såklart hjälper till om jag ändå är i stallet) eller hantera andras hästar (med fara för mitt liv i tidigare stall). Snittet på månadskostnader 2025 låg på 56667 kr (observera dock att i detta finns ett bilköp för 80’ och hutlösa veterinärkostnader för Anette) och av dessa var 4259 kr sparande.

Notera dock att min glada förhoppning 2019 om att klara mig på 20’ varje månad inte ens funkade 2021… Räknar jag bort sparandet lyckades jag komma under 20’ under två månader 2021, februari och oktober. 2025 var min billigaste månad januari och då var utgifterna på 29’.

Så om vi höjer utgiftsnivån till 30’ (då förutsätter jag tex att jag bara har en häst), hur mycket pengar behöver jag då för att klara mig hyfsat fram till 65 år? 3,5 miljoner säger uträkningen då. Om vi även räknar med att jag har 25’ i utgifter från 65 år och får garantipension från 67 år så behöver jag få ihop 4,2 miljoner. Bägge de här siffrorna är rätt omöjliga att hinna spara ihop till 2032, speciellt om jag bara sparar ett par tusenlappar varje månad och börsen fortsätter gå i sidled.

Men sen finns det ytterligare en försvårande faktor. Jag har nämnt mitt drömboende förut och jag har lite svårt att släppa det. Om jag går in i det försvinner en stor del av mitt sparande och FIRE blir inte möjligt förrän många år senare. Samtidigt som min livskvalitet skulle höjas nåt enormt med det boendet (inte bara för att jag äntligen får en tvåa). Å andra sidan kanske jobbet är kört om ett par år och jag istället hamnar i Skåne med lägre kostnader och vips kan jag visst genomföra FIRE 2032.

Så kontentan för de som orkat plöja igenom all den här texten; jag vet inte alls vad som händer 2032. Vilket känns så spännande! Vet du vad som händer 2032? 

Nåt slags inlägg

Jahapp, då var det nytt år. Jag hoppas verkligen att årets första veckor inte speglar resten av året, för då väntas det (snö)kaos och våldsamheter i hela världen.

Själv har jag varit sjuk över jul och nyår, men jag orkade i alla fall summera året innan det tog slut. 2025 var en sådär år. Det var mycket jobbiga saker som hände privat och såklart tog sorgen efter Anettes död över det mesta. Men Erik är ett litet glädjepiller och Celine har hållit sig relativt frisk, så det har ändå funnits ljuspunkter.

Ekonomiskt har det inte varit någon munter läsning, allt har blivit så mycket dyrare och portföljen lyckades precis ta sig över på plus innan det blev 2026. Men jag har faktiskt sparat över 50’ under året och då räknar jag i vanlig ordning inte in kontot Sålda saker (det redovisas i sedvanlig ordning på bloggens födelsedag).

Skrivarlusten har varit väldigt låg också, 26 inlägg på hela året är verkligen en bottennotering. Inte har jag några smarta idéer på hur jag ska skriva fler inlägg. Jag har till och med funderat på att lägga ner bloggen (alltså inte ta bort den, bara sluta skriva), men sen tänker jag att det ändå är rätt roligt att läsa i efterhand om allt jag tänkte och tyckte. Så den blir kvar men utan nåt krav på litterära mästerverk.

Målen för 2026 blev inte heller särskilt vidlyftiga, jag försöker fokusera på att hålla näsan ovanför vattenytan.

Nä, just nu känns det bara som att min önskan om att vara anonym kväver alla försök till att skriva något. Det är ett problem jag diskuterat tidigare med andra bloggare och ett problem som jag lär få brottas med ett tag. Åtminstone så länge närmaste släkten är i livet.

Usch, det här blev så trist att jag nästan inte vill publicera det. Men vad ska jag då läsa om tre år då jag är nyfiken på vad jag egentligen tänkte i början av 2026? 

Grav ekonomisk ångest

Ibland när det händer saker i min omvärld, så går jag till mina dagböcker (och ibland bloggen!) och läser om hur jag mådde och hanterade just detta för x år sedan.

Vi har en ganska stor omorganisation på jobbet just nu och sist det hände var före pandemin, så jag fick gå ganska långt tillbaka och läsa. Det som slår mig (förutom att jag var orolig över vad som skulle hända med mig och mina arbetsuppgifter. Spoiler, jag fortsatte som vanligt) är vilken oerhörd ekonomisk ångest jag hade. Oro över hur jag skulle ha råd med hästarna framöver, oro över vad som skulle hända om x eller y inträffade (vilket de inte gjorde).

Det som stör mig idag, är att jag är kvar i precis samma känsla. Jag var till tandläkaren igår och hade ett yttepyttehål som vi efter lite dividerande bestämde att laga. Varvid pulsen direkt gick upp och jag tänkte ”herregud, hur ska jag ha råd med alla utgifter?”. Inte hjälper det att Erik träffade en veterinär förra veckan (tandkoll) som jag inte anlitat tidigare och som tog dubbelt (!) betalt jämfört med min vanliga veterinär. Där fick jag för att jag försökte vara ekonomisk och dela på resekostnaden med andra stallkompisar.

Hästarna har dessutom precis haft hovslagaren och så skiftades däcken på bilen. Så det har verkligen forsat ut pengar. Men egentligen spelar det ingen roll, för det går ändå ihop sig och livet rullar vidare.

Jag har börjat förbereda så smått inför årets kick off. Läste vad jag skrev om förra året och där fanns det en enorm glädje över att äntligen kunna börja spara igen. En glädje jag helt tagit förgivet det här året, för jag har sparat på varje månad. Minst 500 kr och som mest blev det 7000 kr när semesterersättningen kom. Jag har liksom glömt bort att jag gick back ekonomiskt både 2023 och 2024. Så den där ekonomiska ångesten ska bort!

Händer det att du har ekonomisk ångest och vad gör du i såna fall då? 

När är det dags att sluta spara?

Det här inlägget har jag klurat på en ganska lång tid. Det är mest för min egen skull, att få lägga ut funderingarna kring om det är värt att spara in i kaklet eller om det är bättre att lyxa till tillvaron redan nu istället.  

Just nu sparar jag ungefär 2 400 kr varje månad i fonder. Börsen i sig har gått rätt knackigt i år, men senaste månaden har min portfölj ändå ökat med 75 000 kr. Mitt månadssparande blir i jämförelse rätt skrattretande.

Så jag bestämde mig för att göra lite beräkningar. Förutsättningarna är ett startkapital på 2,1 miljoner (ungefärlig storlek på min portfölj) och tidshorisonterna 6 år, 10 år och 20 år. Den första är för att då ska jag egentligen gå över till FIRE, men det känns allt mer avlägset. Den andra för att det känns lite mer rimligt och den tredje för att få det längre perspektivet. Jag sätter tillväxten till 7 % per år då det är vad kalkylatorn (se länk till höger) är inställd på och det känns ganska rimligt.

Om jag sparar 4 000 kr (kan öka sparandet nästa år) varje månad så ser de olika scenarierna ut såhär:

6 år – 3 500 000 kr

10 år – 4 800 000 kr

20 år – 10 000 000 kr

Om jag istället inte sparar en krona till, utan lever upp varje liten slant (alternativt sparar i ett buffertsparande), så ser de olika scenarierna ut såhär:

6 år – 3 100 000 kr

10 år – 4 100 000 kr

20 år – 8 100 000 kr

Precis som jag misstänkte blir det ingen större skillnad om man räknar på 6 år. 400 000 kr mer om  jag avvarar knappt 290 000 kr. Det blir något mer på 10 år, 700 000 kr mer om jag avvarar 480 000 kr. Den stora magin är som vanligt tiden, vid 20 år är det 1,9 miljoner mer om jag avvarar 960 000 kr.

Sen behöver man såklart komma ihåg att jag inte riktigt har tiden med mig, om jag väntar 20 år på att börja ta ut pengar är jag nästan pensionär i alla fall och jag vet i tusan vad jag ska göra med så mycket pengar när jag förmodligen bara har ork och en fungerande kropp i ett eller två decennier till. Samtidigt är det nåt lockande i att få ihop så mycket pengar också.

Jag tror ändå att jag landar i att fortsätta spara varje månad. Jag lever ett bra liv redan och lyxet är inte värt att lägga till nu, om det betyder att jag får vänta längre med att sluta jobba. 

Välkommen hem Erik!

Ja, jag blev kär. Det är sånt som händer ibland. Det var kanske dumt att köpa en till häst, men nu är det gjort och jag är lycklig. Erik är en ung spoling som har lovat att vara snäll mot mig och inte bråka en massa som Celine kan göra.

Han har bara haft två ägare innan, så jag kommer att ta det väldigt lugnt med honom i början så han får landa ordentligt i allt det nya. Tyvärr tycker jag ofta att man glömmer vilken stor förändring det är för en häst med en flytt. Ny människa, nya omgivningar, nya hästar, nytt foder, nytt vatten... Garanterat ny slags ridning och ibland även ny utrustning. Så vi myser mest just nu.

Ekonomiskt är det ändå rätt okej, jag kan fortfarande spara några tusenlappar och har övertalat mig själv om att jag mår bättre när jag har en ridhäst. Fördelen med en ung och glad Erik är att Celine kan få ta det lite lugnare istället, vilket hon mår bättre av. Men nu ska jag försöka att inte köpa nåt mer på ett tag. ;)

Hur myser ni när hösten kryper sig på? 

Jag hjärta min nya bil

Jag har inte skrivit nåt om bilen inser jag. Alltså förutom att jag köpte en splitter ny bil. Nu har jag haft den ett tag och det är så galet ljuvligt. Allra ljuvligast blev det häromveckan när jag råkade ut för ett litet missöde som hette körde på en stor trottoarkant. Oups. Punktering och med ny bil finns inget reservdäck. 

Jag har bara haft punktering en gång tidigare i mitt liv, då var det en spik på ett sågverk som ställde till det (på den tiden man hämtade spån på sågverken). Den gången fick jag hjälp av tre stora karlar att byta däcket, de hade så roligt när de höll på och snickesnacka sinsemellan. 

Nu var det bara att ringa assistans. Vilket tog tio sekunder i telefonkö. Sen kom bärgaren efter mindre än en kvart (jag hann knappt prata klart med assistansen) och hämtade bilen. Däcket fixades på några timmar och sen var det bara att hämta bilen igen. Älskar Toyota!

Nåt annat som är underbart med min fina, fina bil är att jag törs köra längre sträckor utan att oroa mig om det skulle bli problem. Just för att assistansen finns där. Jag är lite nykär och kör omkring lite för mycket såhär i början. Men det är så roligt att åka och hälsa på folk som bor långt borta. Sen kanske jag råkar provrida nån häst till salu också. ;)

Hursomhelst. Bilen är underbar och jag är lycklig att jag valde att köpa en ny bil. 

Har du nåt köp du är extra nöjd med?

Livet med en häst

Nu har den mest akuta sorgen efter Anette lagt sig. Just för stunden känner jag mest tacksamhet över alla roliga äventyr vi hann med under vår tid tillsammans. Att hon dessutom gav mig upplevelsen av att få se Daisy födas, det var otroligt. 

Den nya vardagen lunkar på. Celine har just nu en dålig period med sin kropp, så jag rider inte så mycket. Vilket märks på humöret. Jag funderar faktiskt på att köpa en till häst så jag får rida mer, men för stunden löser jag det genom att stötta en i stallet ett par gånger i veckan. 

Ekonomiskt... Ja, det är en stor skillnad. Jag sparar drygt 5000 kr varje månad, ibland mer, och jag har dessutom sålt av en del utrustning som Celine inte kan använda. Men den största skillnaden ekonomiskt är att jag inte går runt och oroar mig för fler dyra veterinärräkningar. Visst, Celine kan såklart också bli sjuk eller skadad, men då är det en häst och inte två som behöver veterinär. Så med det resonemanget kanske jag ska hålla mig till en tills vidare. ;)

Det som har varit största förändringen i allt det här är såklart det dåliga samvetet och oron över hur Anette ska må när jag kommer till stallet. Jag tror inte riktigt man inser hur orolig man är när man är mitt uppe i det, men efteråt är det en stor skillnad. Visst oroar jag mig för Celine, men det är ändå en mindre mängd oro. Det dåliga samvetet, när jag inte riktigt hunnit med allt jag vill med bägge hästarna, är helt borta. Jag är fortfarande i stallet ungefär lika länge som när jag hade två hästar, men nu hinner jag verkligen allt jag vill. Det är trots allt hälften så mycket mockning och foderfixande med en häst. Hälften så mycket omvårdnad och motion. 

Så förnuftet säger en häst och ridsuget säger två. Vi får väl se vad som händer. Just nu har vi dessutom fullt i stallet, så skulle jag hitta en till häst så måste jag åka till två stall. Vilket känns väldigt stressande och själadödande. 

Men så är iaf statusen på hästfronten för stunden. 

Står och stampar

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget riktigt, kanske mest bara skriva av mig lite. Försöka greppa en känsla som finns i mig men som jag inte kan förstå.

Det känns som att jag står och stampar. Som att allt bara tuggar på. Jobbet är bara samma, samma hela tiden. Nya kollegor kommer, ska läras upp och "känna sig välkomna". Jag får en bitter känsla då jag aldrig lärdes upp eller var välkommen. Jag bara placerades i ett rum flera våningar under mina kollegor och fick klara mig själv. Gissa mig till vad som skulle göras.  

Min portfölj speglar samma sak. Den står och hoppar fram och tillbaka mellan några tusen plus och några tusen minus. Läser flera bloggar som pratar om ATH. Jag har inte haft ATH sen december. Större delen av året har svajat mellan -4 % och -7 %. Nu är det snart på plus, men rätt vad det är kommer Trumpen med nån ny idiotisk grej och raset återkommer. För min motivations skull hade det varit trevligt att sparandet inte hela tiden åts upp av nedgången. Även om jag vet att det vänder, så är känslan inte så. Det känns som allt bara står och stampar.

Jobbet ska dessutom införa ett nytt system. Som vanligt när det ska införas nya system är det väldigt ogenomtänkt, stressat och framförallt inte en förbättring. 

Under sommaren tänkte jag att jag kanske skulle må bra rent mentalt av att inte sluta jobba, utan fortsätta på 50 % som nån slags snuttefilt. Men när sådan här förändringar sker känner jag mest att jag vill sluta redan nu. Men jag kan inte, för pengarna finns inte och allt bara står och stampar. 

Jag är utarbetad och längtar efter semester. Men samtidigt fasar jag över när semestern är slut, för då är jag tillbaka på samma ruta igen, bara med lite kallare och tristare väder. 

Känner du igen den här känslan?