Nu har den mest akuta sorgen efter Anette lagt sig. Just för stunden känner jag mest tacksamhet över alla roliga äventyr vi hann med under vår tid tillsammans. Att hon dessutom gav mig upplevelsen av att få se Daisy födas, det var otroligt.
Den nya vardagen lunkar på. Celine har just nu en dålig period med sin kropp, så jag rider inte så mycket. Vilket märks på humöret. Jag funderar faktiskt på att köpa en till häst så jag får rida mer, men för stunden löser jag det genom att stötta en i stallet ett par gånger i veckan.
Ekonomiskt... Ja, det är en stor skillnad. Jag sparar drygt 5000 kr varje månad, ibland mer, och jag har dessutom sålt av en del utrustning som Celine inte kan använda. Men den största skillnaden ekonomiskt är att jag inte går runt och oroar mig för fler dyra veterinärräkningar. Visst, Celine kan såklart också bli sjuk eller skadad, men då är det en häst och inte två som behöver veterinär. Så med det resonemanget kanske jag ska hålla mig till en tills vidare. ;)
Det som har varit största förändringen i allt det här är såklart det dåliga samvetet och oron över hur Anette ska må när jag kommer till stallet. Jag tror inte riktigt man inser hur orolig man är när man är mitt uppe i det, men efteråt är det en stor skillnad. Visst oroar jag mig för Celine, men det är ändå en mindre mängd oro. Det dåliga samvetet, när jag inte riktigt hunnit med allt jag vill med bägge hästarna, är helt borta. Jag är fortfarande i stallet ungefär lika länge som när jag hade två hästar, men nu hinner jag verkligen allt jag vill. Det är trots allt hälften så mycket mockning och foderfixande med en häst. Hälften så mycket omvårdnad och motion.
Så förnuftet säger en häst och ridsuget säger två. Vi får väl se vad som händer. Just nu har vi dessutom fullt i stallet, så skulle jag hitta en till häst så måste jag åka till två stall. Vilket känns väldigt stressande och själadödande.
Men så är iaf statusen på hästfronten för stunden.
