När man är dumsnål

I helgen pratade jag, som jag nämnt tidigare, med en FI(RE)-kompis, tillika hästmänniska. Denna lyckliga människa hade helt missat hästklädesmärket Maya Delorez (ni som är nyfikna får googla, jag kommer ge dem tillräckligt med reklam utan nån länk). 

Jag köper oftast inte hästkläder, utan det brukar bli så att när nåt klädesplagg i min vanliga garderob fått en fläck som inte går bort, så blir det plagget automatiskt ett stallplagg. Sen är det stallplagg tills det är så trasigt att det inte går att använda utan att skämmas lite, då åker det till återvinning. 

Men ridbyxor måste jag ha och Maya Delorez har helt ljuvliga ridbyxor som är mer som tights i passformen men samtidigt mer hållbara. Jag brukar alltid köpa när det är rea, vilket det är ofta, då många tydligen inte kan köpa förra säsongens färg, utan måste ha det senaste...

I somras hade de utförsäljning i Uppsala och jag var där och botaniserade. Hittade deras vinterridbyxor för 100 kr. Helt sjukt billigt (just nu finns de inte till salu, men de kostar minst 800 kr vanligtvis) och jag köpte nöjt ett par. 

Nu har jag börjat använda dessa och de är verkligen ljuvliga. Att inte bli kall om benen är ett lyx för hästfolk (iaf vi lite äldre som inte blev curlade som barn) och även om jag numera har en ridkjol (tänk thermobyxor fast kjol) så är den lite för varm för de trevliga höstdagar vi haft nu. 

Men när jag tar på mig dem tänker jag samma sak varje gång. Varför i hela friden köpte jag inte fler? Jag vet ju att ett par ridbyxor håller max ett år för mig, säg två år då om jag inte använder dem på sommarhalvåret. De kostade för fasiken 100 kr! Varför köpte jag inte bara fem par när jag ändå var igång?

Det här var min kompis helt ense om, varför köper man inte fler av någonting när man vet att denna sak kommer att gå åt/användas upp/gå sönder och man måste köpa igen. Vad är det i ens minimalistiska tänkande som inte kan vara flexibel? Som inte kan tänka "åh, det var billigt och jag kommer behöva minst tre av den här närmaste fem åren, jag köper flera". Nänä, ett par köper man... Suck!

Så nu inför Black Friday (kommer inlägg om det snart, lovar!) har jag tänkt om. Här ska det banne mig handlas!

Är du också dumsnål ibland?

Min helg

I helgen fick jag lite positiv energi. Jag träffade en person som också är intresserad av FI(RE) och vi strosade runt i affärer (minns inte ens när jag gjorde det senast, normalt rusar jag bara in i en affär och grabbar tag i det jag ska ha och rusar ut igen (jaja, jag betalar såklart), att just strosa är verkligen underskattad sysselsättning) några timmar. Det blev inte särskilt mycket köpt (tror jag brände 200 kr typ), men desto mer diskuterat. 

Det fick mig att bli glad över att jag fått så många underbara vänner genom FIRE, visst, vi ses inte så ofta, men det känns ändå som att jag känner flera av er som läser och även de bloggar jag själv läser regelbundet. Jag har inte ens träffat tex Frihetsgrader, men får för mig att vi skulle kunna prata om allt möjligt i flera timmar. De bloggare jag träffat betraktar jag som vänner, även om vi bara träffats nån gång och jag är urusel på att kommentera (men jag läser, jag lovar! med stor behållning). 

Det jag ville säga med det här spretiga inlägget är att jag är så tacksam över att den här gemenskapen finns och att den får se så olika ut för alla, eftersom vi alla är olika och med olika drömmar och mål. 

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer jag fick på mitt förra inlägg, det fick mig att skämmas lite över att jag bara gnäller och alla svarar så himla snällt. Så jag ska försöka skriva några inlägg framöver som är positiva, för såklart är allt inte negativt och nattsvart. Jag är till större delen frisk, jag har ett jobb jag älskar, toppenkollegor, världens bästa chef, de finaste, bästaste hästarna man kan ha och så många som vill mig väl, både vänner och FIRE-vänner. 

Nu väntar en lite lugnare arbetsvecka, vilket jag behöver efter senaste veckornas smått galna tempo (vilket såklart också gör att man deppar ihop, när man inte hinner det man tänkt sig), för veckan därpå blir det fullt ös igen. Jag längtar till julledigheten (jag kommer förvisso jobba, men, men). 

68 dagar kvar till julafton! Har ni köpt julklappar ännu???

Ett litet livstecken

Ja, vad ska man säga... Det händer så mycket på flera fronter just nu, så att sitta och skriva i bloggen har verkligen varit sist på listan. Ingen verkar ha saknat mig alltför mycket iaf. ;-)

Jag kommer inte summera mina utgifter i bloggen längre, det känns helt meningslöst nu när inflationen försvårat för sparår, så jag nöjer mig med att nämna att september var 8000 kr billigare än året innan, vilket egentligen inte säker så mycket då fjolårets september var en hysteriskt dyr månad. 

På grund av flera kostnadsökningar i mitt liv kommer jag inte kunna spara mer än nån tusenlapp i månaden framöver, vilket känns väldigt surt. Jag räknar och funderar på vad mer jag kan spara in på, men den krassa sanningen är att det behöver säljas/tas bort en häst för att det ska uppkomma något sparutrymme. Vilket inte känns som något jag vill, men snart kanske jag är tvungen.

Det är inte så mycket mer jag kan skriva utan att bli för privat, men det är tungt på familjefronten just nu och jag mår inte så bra själv heller. Känns mest som att jag sover, äter, jobbar och roddar i trista grejer. Så inget särskilt upplyftande att dela med mig av. 

Daisy växer och frodas, det är åtminstone positivt. Hon ser ut att bli väldigt lik sin mamma, vilket gör mig glad. 

Ja, det var en kort liten summering, ta hand om er där ute så kanske vi hörs snart igen. 

Augusti 2022 vs augusti 2021

Den här månaden har känts väldigt dyr, jag har haft upplevelsen att jag bara "slängt iväg" pengar. Men tydligen har jag ändå hållit mig hemma mer än jag upplevt (när jag håller mig hemma går det inte åt några pengar), för det blev ändå en billig månad. Totalt har jag lagt ut 27 469 kr den här månaden, att jämföra med 2021 då jag la ut 32 493 kr. Yay vad bra jag känner mig nu. :-)

När det kommer till sparande ser det dock mörkare ut, 6 350 kr sparat i fjol och 6083 kr sparat detta år. Snart sjunker dessutom sparandet ännu mer, då jag ska börja betala stallhyra för Daisy. Men den dagen, den sorgen. ;-)

Den stora utgiftsposten den här månaden är mat, det märks verkligen att det blivit dyrare, även om jag ständigt jagar extrapriser. Stolt över att jag har 0 kr på reko och onödigt häst, jag har verkligen försökt att inte köpa nåt jag inte behöver. 

En annan rolig grej är att jag lyxar till det med en natt på hotell om ett par månader, då jag hade en gratisnatt på hotels.com att utnyttja innan årsskiftet. Den natten kostar mig 83 kr enbart. Såklart förutsätter det att man tidigare sovit 10 nätter på hotell, men ibland blir det ju att man måste göra det och då kan man snappa upp gratisnätter av bara farten. 

Givetvis bokar man nätterna på hotels.com via Refunder (klickar du på länken, blir medlem och handlar för minst 100 kr får jag en liten slant och du med!) så man får lite extra pengar tillbaka. 

Nu laddar jag för september, det blir fortsatt kamp för att spara pengar... 

När det börjar närma sig exit

En av de saker jag och min trevliga vän pratade om var exit. Alltså när det är dags att säga tack och hejdå till arbetslivet. Vi hade lite olika livssituationer, men diskussionen i sig gjorde att jag börjat grubbla.

För nu har jag två miljoner sparat och om gissningsvis 2-3 år har jag tre miljoner. Dvs den summa jag räknat ut att jag behöver. Men så kommer tvivlet och jag klurar för mig själv. Är det bättre att jobba vidare, så jag kan köpa en lägenhet kontant den dag jag vill köpa lägenhet i Skåne? För nåt lån kommer jag inte få när jag väl slutat jobba och nåt säger mig att jag kommer sluta jobba innan jag kan flytta söderut. 

Eller ska jag låta dessa saker sammanfalla? Att den dag jag slutar jobbar ser jag till att precis innan köpt en lägenhet i Skåne? Men då gäller det att jag hittat rätt lägenhet, för jag kan inte låna nån fler gång.

Det här tycker jag är det svåraste med min typ av FIRE, där jag inte räknar att ta ut 4 % av kapitalet varje månad/år, utan att faktiskt ta av kapitalet och räkna med att det ska ta slut. För jag vill ju inte sitta där vid 72 års ålder och bara ha garantipensionen att leva på. 

Jag tror jag måste räkna ett varv till...

Långsam eller tvär exit?

Jag har senaste året lekt med tanken att göra en långsam exit från arbetsmarknaden. Jag har räknat på scenarier där jag först går ned till 80 % ett år, sedan 60 % ett par år och slutligen 40 % ett par år innan jag slutar helt. Givetvis har jag bara förutsatt att det skulle funka med mitt nuvarande jobb, men sånt vet man såklart inte förrän man lyft det med chefen. 

Samtidigt har jag varit medveten om att det är svårt att göra om en tjänst som är 100 % till lägre, för att det helt enkelt fortsätter förväntas att man ska göra lika mycket. Det är lättare att byta tjänst då, till en som redan från början är på lägre %. Även om min erfarenhet av det är att det allt eftersom tiden går kryper på fler och fler arbetsuppgifter och så är man plötsligt uppe på heltid i alla fall. 

Så jag har varit lite kluven till hur jag ska göra.

Tills nu. För nu är de flesta tillbaka från semestern, inklusive chefen. Vilket betyder möteskallelser i det oändliga. Jag är van vid det och vet att de kommer. Men den här gången kom det även en kallelse till en utbildning som har noll och intet med vad jag jobbar med. Det är dessutom en utbildning på annan ort och under en hel dag.

Direkt kallelsen kom tänkte jag att det här får jag prata med chefen om. Men eftersom jag vet lite hur min chef ser på min roll (lite annorlunda än vad jag gör) så är jag så gott som helt säker på att jag kommer tvingas göra den där förbaskade utbildningen. 

Vilket får mig att sätta mig ned som ett tjurigt barn och bara skrika nej rakt ut. 

Jag tänker fasiken inte göra nån långsam exit. Jag tänker sluta helt så fort tillfället ges. Jag vet att det är flera år dit, men jag vet också att den här situationen kommer att uppstå många gånger om innan jag kan sluta. 

Jag önskar att det fanns ett jobb där jag fick jobba ifred och göra det som skulle göras...

Planerar du långsam eller tvär exit? 

Daisy snart officiell

Idag var en person ute för att fylla i hur Daisy ser ut på ett "konturdiagram" och sätta in ett chip i hennes hals, så det alltid ska gå att knyta hennes fysiska pass till rätt häst. Daisy var mäkta upprörd över tilltaget, men precis som barn så glömde hon snabbt vad som hänt. 

Jag är mest fascinerad över hur dyrt det var, speciellt med tanke på att personen som kom ut inte gjorde nån vinst öht, utan det var så det gick på ett ut. Sen ska alla papper skickas in till avelsföreningen, som gör passet och då kostar det ytterligare massor med pengar. 

Daisy har redan kostat mig mer pengar än vad ett lika gammalt föl är till salu för just nu, så mitt tips till alla som vill spara pengar på hästar är att inte föda upp själv. ;-) 

Nu gör jag iofs inte detta för ekonomins skull, utan för att jag så väldigt gärna ville ha ett föl efter just Anette. Så då får det väl bli lite dyrare.  

För visst är föl ljuvliga?