Byta lägenhet mot villa

Tack för alla fina ord där ute. Det här inlägget skrev jag innan Anette togs bort, ifall nån undrar varför det låter så positivt i tonen. Men jag tänkte att jag måste posta det ändå, nu när jag ändå skrivit det. 

Veckan efter midsommar begav sig en bekant iväg på semester på varmare breddgrader. Jag  jobbade fortfarande, men fick semester från min lägenhet. För jag provade på livet med villa som husvakt åt min bekant.

Det är spännande att gå från 25 kvm till 200 kvm. Givetvis uppehöll jag mig inte i sovrum eller barnens rum, men det var ändå väldigt mycket yta att röra sig på. Samt en uteplats med bekväma möbler.

Den största fördelen för mig var att kunna sitta i soffan och njuta av en god bok. Jag försöker använda mig av soffan på min uteplats, men den är i minsta laget och man kan bara halvligga obekvämt i den. Ibland använder jag sängen som soffa, men då måste jag bädda om den för bäddmadrassen glider iväg.

Däremot blev jag förvånad över hur mycket saker som fanns i huset. Jag förstår såklart att fyra personer har mer grejer än en person, men det var liksom så mycket saker som tydligt inte användes (om jag ska bedöma dammansamlingen). Inte bara spel och böcker, utan en drös olika sorters sportredskap och såna där saker man ”måste” ha när man har villa (läs: bubbelbad som aldrig används).

Kort och gott var det en tuff vecka för mig som minimalist som bara ville rensa bort allt onödigt… För helt ärligt, när nånsin behöver man åtta filtar i soffan? Eller för den delen tio kuddar i samma soffa?

Under min vistelse kom städet och röjde upp så gott det gick. Det är såklart trevligt (och ger bra arbetstillfällen) men jag blev än mer övertygad om att jag aldrig skulle klara av att ha städhjälp. Dels måste man plocka undan innan städet kommer (vilket bara skulle ge mig extra stresspåslag), sen ska nån annan än jag greja runt i mitt boende och slutligen kommer städet oundvikligen att flytta på saker så de hamnar på fel ställe.

Autist, javisst! Men när jag efter tre dagar i huset vant mig vid var tvålbehållaren står i badrummet, då blir det konstigt när den plötsligt står nån annanstans. Nä, städhjälp är inget för mig, helt klart.

Eller, för att vara ärlig, villa är ingenting för mig. För stort och för mycket arbete. Sen såklart är det alldeles för dyrt också, en villa som den här går lös på ungefär 3,8 miljoner och om jag hade haft de pengarna hade jag gjort något roligare för dem. Typ gått i pension tidigare. ;)

Men jag är väldigt tacksam för att jag fick den här möjligheten. Om inte annat för att jag fick komma bort lite och när jag kom hem igen uppskattade jag min lägenhet ännu lite mer.

Hur föredrar du att bo? 

Anette finns inte längre

Tårarna rinner nerför mina kinder. De som läst mina inlägg senaste året har kanske snappat upp att Anette inte varit riktigt kry. Det har blivit en del veterinärbesök, men varje gång har det känts hoppfullt. Ett tag till, vi kämpar på, det här fixar vi.

Tills jag en dag står där och ser sorgen i veterinärens ögon. De hemska orden ”Det är nog dags nu”.

Jag har ju vetat att hon levt på övertid, jag har vetat att hon verkligen är gammal. Krämpor har det funnits, men inte värre än att vi tuffat på. Men till slut blev det för mycket.

Så nu står jag här och försöker navigera i den nya verkligheten. På ett drygt år har jag gått från tre hästar till en häst. Celine och jag sörjer tillsammans genom att göra det Anette tyckte var roligast; springa fort, fort, fort.

Ta hand om er där ute. 

Jag har gått med i a-kassan

Vafalls? Vad är det som hänt? Är det tredje världskriget? Eller det stora börsfallet? Eller påbörjad demens?

Nädå, det som hänt är att det är lite turbulent på jobbet. Inte så nån har blivit varslad, men det pratas om nedskärningar, prioriteringar i projekt och färre konsulter. Tillräckligt för att jag ska börja med mina katastroftankar om att bli ställd på bar backe. Ja, ni vet hur det är.

Skulle jag just precis nu bli helt utan inkomst och inte göra nån ändring i mitt liv för att dra ner på utgifterna, så skulle jag klara mig på mitt sparkapital i sex år. Medan jag med a-kasseersättningen skulle klara mig i nio år (ungefär, orkar inte räkna på när ersättningsnivåerna minskar).

Så det som det egentligen handlar om är att jag tecknar en försäkring på 90 kr/månad för att skydda min förmögenhet. Det känns ändå okej och skulle det lugna sig på jobbet så kommer jag att gå ur a-kassan igen.

Är du med i a-kassan?