Välkommen hem Erik!

Ja, jag blev kär. Det är sånt som händer ibland. Det var kanske dumt att köpa en till häst, men nu är det gjort och jag är lycklig. Erik är en ung spoling som har lovat att vara snäll mot mig och inte bråka en massa som Celine kan göra.

Han har bara haft två ägare innan, så jag kommer att ta det väldigt lugnt med honom i början så han får landa ordentligt i allt det nya. Tyvärr tycker jag ofta att man glömmer vilken stor förändring det är för en häst med en flytt. Ny människa, nya omgivningar, nya hästar, nytt foder, nytt vatten... Garanterat ny slags ridning och ibland även ny utrustning. Så vi myser mest just nu.

Ekonomiskt är det ändå rätt okej, jag kan fortfarande spara några tusenlappar och har övertalat mig själv om att jag mår bättre när jag har en ridhäst. Fördelen med en ung och glad Erik är att Celine kan få ta det lite lugnare istället, vilket hon mår bättre av. Men nu ska jag försöka att inte köpa nåt mer på ett tag. ;)

Hur myser ni när hösten kryper sig på? 

Jag hjärta min nya bil

Jag har inte skrivit nåt om bilen inser jag. Alltså förutom att jag köpte en splitter ny bil. Nu har jag haft den ett tag och det är så galet ljuvligt. Allra ljuvligast blev det häromveckan när jag råkade ut för ett litet missöde som hette körde på en stor trottoarkant. Oups. Punktering och med ny bil finns inget reservdäck. 

Jag har bara haft punktering en gång tidigare i mitt liv, då var det en spik på ett sågverk som ställde till det (på den tiden man hämtade spån på sågverken). Den gången fick jag hjälp av tre stora karlar att byta däcket, de hade så roligt när de höll på och snickesnacka sinsemellan. 

Nu var det bara att ringa assistans. Vilket tog tio sekunder i telefonkö. Sen kom bärgaren efter mindre än en kvart (jag hann knappt prata klart med assistansen) och hämtade bilen. Däcket fixades på några timmar och sen var det bara att hämta bilen igen. Älskar Toyota!

Nåt annat som är underbart med min fina, fina bil är att jag törs köra längre sträckor utan att oroa mig om det skulle bli problem. Just för att assistansen finns där. Jag är lite nykär och kör omkring lite för mycket såhär i början. Men det är så roligt att åka och hälsa på folk som bor långt borta. Sen kanske jag råkar provrida nån häst till salu också. ;)

Hursomhelst. Bilen är underbar och jag är lycklig att jag valde att köpa en ny bil. 

Har du nåt köp du är extra nöjd med?

Livet med en häst

Nu har den mest akuta sorgen efter Anette lagt sig. Just för stunden känner jag mest tacksamhet över alla roliga äventyr vi hann med under vår tid tillsammans. Att hon dessutom gav mig upplevelsen av att få se Daisy födas, det var otroligt. 

Den nya vardagen lunkar på. Celine har just nu en dålig period med sin kropp, så jag rider inte så mycket. Vilket märks på humöret. Jag funderar faktiskt på att köpa en till häst så jag får rida mer, men för stunden löser jag det genom att stötta en i stallet ett par gånger i veckan. 

Ekonomiskt... Ja, det är en stor skillnad. Jag sparar drygt 5000 kr varje månad, ibland mer, och jag har dessutom sålt av en del utrustning som Celine inte kan använda. Men den största skillnaden ekonomiskt är att jag inte går runt och oroar mig för fler dyra veterinärräkningar. Visst, Celine kan såklart också bli sjuk eller skadad, men då är det en häst och inte två som behöver veterinär. Så med det resonemanget kanske jag ska hålla mig till en tills vidare. ;)

Det som har varit största förändringen i allt det här är såklart det dåliga samvetet och oron över hur Anette ska må när jag kommer till stallet. Jag tror inte riktigt man inser hur orolig man är när man är mitt uppe i det, men efteråt är det en stor skillnad. Visst oroar jag mig för Celine, men det är ändå en mindre mängd oro. Det dåliga samvetet, när jag inte riktigt hunnit med allt jag vill med bägge hästarna, är helt borta. Jag är fortfarande i stallet ungefär lika länge som när jag hade två hästar, men nu hinner jag verkligen allt jag vill. Det är trots allt hälften så mycket mockning och foderfixande med en häst. Hälften så mycket omvårdnad och motion. 

Så förnuftet säger en häst och ridsuget säger två. Vi får väl se vad som händer. Just nu har vi dessutom fullt i stallet, så skulle jag hitta en till häst så måste jag åka till två stall. Vilket känns väldigt stressande och själadödande. 

Men så är iaf statusen på hästfronten för stunden. 

Står och stampar

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget riktigt, kanske mest bara skriva av mig lite. Försöka greppa en känsla som finns i mig men som jag inte kan förstå.

Det känns som att jag står och stampar. Som att allt bara tuggar på. Jobbet är bara samma, samma hela tiden. Nya kollegor kommer, ska läras upp och "känna sig välkomna". Jag får en bitter känsla då jag aldrig lärdes upp eller var välkommen. Jag bara placerades i ett rum flera våningar under mina kollegor och fick klara mig själv. Gissa mig till vad som skulle göras.  

Min portfölj speglar samma sak. Den står och hoppar fram och tillbaka mellan några tusen plus och några tusen minus. Läser flera bloggar som pratar om ATH. Jag har inte haft ATH sen december. Större delen av året har svajat mellan -4 % och -7 %. Nu är det snart på plus, men rätt vad det är kommer Trumpen med nån ny idiotisk grej och raset återkommer. För min motivations skull hade det varit trevligt att sparandet inte hela tiden åts upp av nedgången. Även om jag vet att det vänder, så är känslan inte så. Det känns som allt bara står och stampar.

Jobbet ska dessutom införa ett nytt system. Som vanligt när det ska införas nya system är det väldigt ogenomtänkt, stressat och framförallt inte en förbättring. 

Under sommaren tänkte jag att jag kanske skulle må bra rent mentalt av att inte sluta jobba, utan fortsätta på 50 % som nån slags snuttefilt. Men när sådan här förändringar sker känner jag mest att jag vill sluta redan nu. Men jag kan inte, för pengarna finns inte och allt bara står och stampar. 

Jag är utarbetad och längtar efter semester. Men samtidigt fasar jag över när semestern är slut, för då är jag tillbaka på samma ruta igen, bara med lite kallare och tristare väder. 

Känner du igen den här känslan?

Byta lägenhet mot villa

Tack för alla fina ord där ute. Det här inlägget skrev jag innan Anette togs bort, ifall nån undrar varför det låter så positivt i tonen. Men jag tänkte att jag måste posta det ändå, nu när jag ändå skrivit det. 

Veckan efter midsommar begav sig en bekant iväg på semester på varmare breddgrader. Jag  jobbade fortfarande, men fick semester från min lägenhet. För jag provade på livet med villa som husvakt åt min bekant.

Det är spännande att gå från 25 kvm till 200 kvm. Givetvis uppehöll jag mig inte i sovrum eller barnens rum, men det var ändå väldigt mycket yta att röra sig på. Samt en uteplats med bekväma möbler.

Den största fördelen för mig var att kunna sitta i soffan och njuta av en god bok. Jag försöker använda mig av soffan på min uteplats, men den är i minsta laget och man kan bara halvligga obekvämt i den. Ibland använder jag sängen som soffa, men då måste jag bädda om den för bäddmadrassen glider iväg.

Däremot blev jag förvånad över hur mycket saker som fanns i huset. Jag förstår såklart att fyra personer har mer grejer än en person, men det var liksom så mycket saker som tydligt inte användes (om jag ska bedöma dammansamlingen). Inte bara spel och böcker, utan en drös olika sorters sportredskap och såna där saker man ”måste” ha när man har villa (läs: bubbelbad som aldrig används).

Kort och gott var det en tuff vecka för mig som minimalist som bara ville rensa bort allt onödigt… För helt ärligt, när nånsin behöver man åtta filtar i soffan? Eller för den delen tio kuddar i samma soffa?

Under min vistelse kom städet och röjde upp så gott det gick. Det är såklart trevligt (och ger bra arbetstillfällen) men jag blev än mer övertygad om att jag aldrig skulle klara av att ha städhjälp. Dels måste man plocka undan innan städet kommer (vilket bara skulle ge mig extra stresspåslag), sen ska nån annan än jag greja runt i mitt boende och slutligen kommer städet oundvikligen att flytta på saker så de hamnar på fel ställe.

Autist, javisst! Men när jag efter tre dagar i huset vant mig vid var tvålbehållaren står i badrummet, då blir det konstigt när den plötsligt står nån annanstans. Nä, städhjälp är inget för mig, helt klart.

Eller, för att vara ärlig, villa är ingenting för mig. För stort och för mycket arbete. Sen såklart är det alldeles för dyrt också, en villa som den här går lös på ungefär 3,8 miljoner och om jag hade haft de pengarna hade jag gjort något roligare för dem. Typ gått i pension tidigare. ;)

Men jag är väldigt tacksam för att jag fick den här möjligheten. Om inte annat för att jag fick komma bort lite och när jag kom hem igen uppskattade jag min lägenhet ännu lite mer.

Hur föredrar du att bo? 

Anette finns inte längre

Tårarna rinner nerför mina kinder. De som läst mina inlägg senaste året har kanske snappat upp att Anette inte varit riktigt kry. Det har blivit en del veterinärbesök, men varje gång har det känts hoppfullt. Ett tag till, vi kämpar på, det här fixar vi.

Tills jag en dag står där och ser sorgen i veterinärens ögon. De hemska orden ”Det är nog dags nu”.

Jag har ju vetat att hon levt på övertid, jag har vetat att hon verkligen är gammal. Krämpor har det funnits, men inte värre än att vi tuffat på. Men till slut blev det för mycket.

Så nu står jag här och försöker navigera i den nya verkligheten. På ett drygt år har jag gått från tre hästar till en häst. Celine och jag sörjer tillsammans genom att göra det Anette tyckte var roligast; springa fort, fort, fort.

Ta hand om er där ute. 

Jag har gått med i a-kassan

Vafalls? Vad är det som hänt? Är det tredje världskriget? Eller det stora börsfallet? Eller påbörjad demens?

Nädå, det som hänt är att det är lite turbulent på jobbet. Inte så nån har blivit varslad, men det pratas om nedskärningar, prioriteringar i projekt och färre konsulter. Tillräckligt för att jag ska börja med mina katastroftankar om att bli ställd på bar backe. Ja, ni vet hur det är.

Skulle jag just precis nu bli helt utan inkomst och inte göra nån ändring i mitt liv för att dra ner på utgifterna, så skulle jag klara mig på mitt sparkapital i sex år. Medan jag med a-kasseersättningen skulle klara mig i nio år (ungefär, orkar inte räkna på när ersättningsnivåerna minskar).

Så det som det egentligen handlar om är att jag tecknar en försäkring på 90 kr/månad för att skydda min förmögenhet. Det känns ändå okej och skulle det lugna sig på jobbet så kommer jag att gå ur a-kassan igen.

Är du med i a-kassan?