Jag är väl inte alltför munter just nu. Jag försöker skylla på mörkret, men tack vare att jag jobbar hemifrån 80 % av min arbetstid kan jag utan problem vara ute i dagsljus flera timmar varje dag. Det ska faktiskt bli intressant att se ifall min vintertrötthet blir mildare den här gången. Å andra sidan kan jag inte susa iväg till varmare breddgrader en vecka, något jag brukar försöka göra i januari/februari.
Men jag tänker att jag behöver ändra mitt tankesätt. Normalt är jag en väldigt positiv och lösningsfokuserad (för att slänga mig med modeord) person, men det kanske är åldern som börjar ta ut sin rätt. Gnällig kärring känner jag mig som vissa dagar.
Som häromdagen, när jag gnällde till min mamma över att jag aldrig skulle orka jobba sju år till. Sju års slaveri! På ett jobb som jag trivs med, med bra arbetsuppgifter och där jag är väldigt fri att lägga upp jobbet som jag vill. Med största sannolikhet kommer jag dessutom kunna fortsätta jobba hemifrån 80 % av min arbetstid även efter den här pandemin blåst över.
Efter att jag pratat med mamma började jag tänka. Tidigare var målet satt att jag skulle sluta jobba 2032, dvs om 12 år (ok, snart 11 men ni fattar) och nu har jag minskat målet till 2027. Det är ju helt fantastiskt!
Eller för att helt ändra tankesätt. Tänk att jag om ynka sju år slipper arbeta ytterligare 20-25 år. Till skillnad från hela min vänkrets.
Bara för att jag är en otålig person och vill att allt ska hända precis nu. Men jag tar några djupa andetag och försöker tänka om. Jag har det riktigt bra i nuet och snart är det bara sex år kvar tills jag kan sluta jobba!
Försöker ni arbeta med olika mindset?
Det stämmer att tid och tålamod är dom viktigaste och jobbigaste sakerna med FIRE. Först är det bara en dröm, men sedan när man inser att det kommer bli verklighet är det jobbiga att veta att man har 5-10 år kvar innan det blir på riktigt. Jag har jobbat i 30 år och aldrig längtat till lön som jag gör nu när jag sparar med inriktning på FIRE.
SvaraRaderaSkönt med möjligheten till dagsljus. Jag misstänker att arbetsgivarna kommer få dra och rycka hårt i såna anställda för att få tillbaka dem till kontoren så småningom.
SvaraRaderaMin prognos till fire är just nu 36-45 månader, och då har jag gjort ganska konservativa antaganden. Sedan jag skapade mitt excel-dokument som visar detta, känns det som om tiden går otroligt mycket långsammare än tidigare. Det var lättare att vara tålmodig innan jag hade en siffra att stirra på.
Det jag försöker jobba på är att fokusera på nuet, och låta framtiden få lite mindre fokus. Det går väl sådär...
Jag har redan pratat med min chef om att jobba 3-4 dagar/vecka hemifrån. Förut var det typ omöjligt att jobba mer än nån dag/vecka, jag fick dispens pga ett jobbigt projekt att jobba hemma två dagar/vecka, men det satt långt inne. Nu tror jag de flesta tänkt om kring hemarbete.
RaderaOh! Men 36-45 månader är ju supersnart! Det är faktiskt en aspekt jag inte ens tänkt på, att när man har sista 1-2 åren kvar blir det förmodligen mycket svårare att motivera sig.
Kämpa på! Jag tror på dig och tänk, snart är det sommar! :-D
Försöker hårt, men lyckas inte alltid. Det är nog den biten som är den svåraste för många av oss...
SvaraRaderaKämpa på!
Mvh Louise
Jag måste bli bättre på att utnyttja det dagsljus som finns och faktiskt ta pauser! Det är lyx att kunna gå ut med hunden eller kratta löv mitt i arbetsdagen, men gör jag det? Alldeles för sällan.
SvaraRaderaDet var roligare och lättare att hålla motivationen uppe när jag var student och satsade järnet för att ta mig upp över den magiska nollgränsen för nettoförmögenheten... allting var nytt och spännande, och det fanns massor att implementera! Fem år in i arbetslivet så har fokus flyttats från "optimera varje krona", till mer "sparandet på autopilot, vad gör vi med resten för att maximera livskvaliteten här och nu?". Jag borde vara tacksam över att jag inte behöver tänka på ekonomin så mycket längre, men istället blir jag otålig och uttråkad. Det händer alltid när jag inte orkar skaffa mig tillräckliga utmaningar, utan fastnar i gamla hjulspår och läser om bloggar jag redan har läst och letar spartips fast jag sällan (aldrig?) hittar något nytt längre. Rent slöseri med livstid!
Just nu är jag också ganska gnällig, och jag ska villigt erkänna att gravidillamåendet och mörkret inte direkt hjälper humöret, kombinerat med att kollegor som inte trivs med att jobba hemma börjar flippa ur såhär efter ca 9 månader. Egentligen tyder det väl på att jag är lat och inte orkar skaffa mig andra nya saker att göra just nu, kanske? Jag kommer till den insikten ganska regelbundet och lyckas alltid bryta mig ur det förr eller senare, men hur snabbt jag hittar det där nya tankesättet som tar mig ur slentrianen varierar stort.
Ja, just att ta pauser tror jag de flesta av oss tycker är svårt. I början kände jag det som att jag "skolkade" när jag var ute och red en timme, fast jag sedan jobbade in den tiden på kvällen istället. Det Lutherska arvet är starkt. ;-)
RaderaJag hoppas att du hittar det nya tankesättet snart. Om inte annat har du ett nytt litet liv att se fram emot, det om något är ju så häftigt!