Jag har blivit tillsagd att läsa boken Det kallas kärlek (som egentligen inte är bok utan en avhandling) av Carin Holmberg.
Egentligen har väl boken inte så mycket med bloggens inriktning att göra, men jag gillar tanken på att notera någonstans när jag läst en bok, så åtminstone jag kan gå tillbaka senare och påminna mig om vad jag läst och vad jag tyckte.
Helt ärligt blev jag mest förbannad när jag läste boken. Dels för att jag känner igen mig i mitt första förhållande, men också för att jag haft så svårt att passa in i sånt som anses kvinnligt. När jag läser boken förstår jag att det är för att sånt vi kallar manligt och kvinnligt egentligen inte ÄR manligt och kvinnligt, det är bara vi (samhället) som envisats med att sätta etiketter på olika egenskaper.
Jag är till exempel starkare än de flesta män i min närhet. Jag har aldrig varit i ett förhållande med en man som varit starkare än mig. Likaså har jag aldrig någonsin (alltså, jag är rätt principfast) låtit mitt intresse komma i andra hand när jag har en relation. Jag resonerar som så att hästarna kan inte välja om de ska vara med mig eller inte, men det kan min pojkvän/sambo, alltså har hästarna företräde.
En gång hade jag faktiskt en pojkvän som kände sig åsidosatt (fast jag förvarnat honom från första dejten att hästar tar 1-3 timmar VARJE DAG, vissa dagar är jag ännu längre i stallet) och på fullaste allvar sa "Du, alltså det känns inte som du tycker lika mycket om mig som du tycker om dina hästar. Jag vill att du slutar med hästarna och är med mig istället. Du får välja, mig eller hästarna, ok?"
Han blev givetvis inte långvarig...
När jag läser boken Det kallas kärlek, så är ovanstående två egenskaper klassiska manliga egenskaper. Dvs de gör sysslor i hemmet för att de är starkare än kvinnorna och de prioriterar sina fritidssysselsättningar före att vara med sin flickvän.
Så först tänkte jag att jag var typiskt manlig, fast jag är kvinna (om det nu öht spelar nån roll vilket kön jag har). Men så slog det mig att jag har väldigt lätt att visa mina känslor, jag gråter ofta och gärna (både när jag är ledsen/arg/trött/glad) och jag har lätt för att sätta in mig i andra människors känslor/upplevelser. Dessutom lider jag (jobbar på att få bort det) av "duktig-flicka-syndromet" och kämpar ständigt med att sätta mig själv före andra. Så då blev jag plötsligt väldigt typiskt kvinnlig.
Tills det slår mig att det här är PÅHITTADE etiketter. Jag är jag. Jag är en individ som tycker och tänker vissa saker. Dessa saker säger ingenting om mitt kön. Punkt.
Så slutsatsen efter att ha läst den här boken är att jag verkligen hoppas att vardagslivet blivit bättre för kvinnor sedan 1993. Själv har jag accepterat att jag inte kommer stå ut med att bo ihop med nån, jag är helt enkelt för självständig för att (dagens?) män ska kunna hantera det. Men det är ju deras förlust, inte min. ;-)
Nu är jag nyfiken på hur min läsekrets tänker både kring boken (har ni läst den?) och ämnet. Jag lovar att det inte ska bli nån feministblogg av den här bloggen, men lite intressant tycker jag ändå det är, framförallt hur vi människor verkar älska att sätta etiketter på oss själva eller stoppa oss i olika sorters lådor...
Jag anser att könet visst har betydelse för hur vi blir och är. De två könen är tydligt åtskilda med sina olika typer av kroppar, hjärnor, könsorgan, hormoner osv. Ser inget problem med det heller. Variationen inom en könstillhörighet är dessutom stor. På så sätt kan en biologisk man vara snarast kvinna rent psykologiskt och tvärtom. Är det ett problem? Nej, skulle jag säga. Inte om man inte gör det till ett problem genom att peka finger om att man ska vara på ett visst sätt.
SvaraRaderaDäremot kan det uppstå problem när någon som är biologiskt man menar att han är kvinna fastän det är uppenbart att han inte är det. Med problem syftar jag på att jag inte självklart får kalla denna person man längre, fastän det är en man. Eftersom jag då inte får lita till mina sinnen bör fler ta på sig en skylt där könstillhörigheten är fastslagen. Allt för att "underlätta" kommunikationen och frågan om identitet och kön inte ska komma i vägen för ett samtal och givande möte. Frågan är om den inte skulle komma främst i alla fall, före alla andra angelägenheter, men under ytan, som ett hinder för att komma någon annanstans än tillbaka till just denna så kallade fråga. Svaret borde vara givet, men förvirringen är stor, därför detta cirkulerande.
I övrigt så tänker jag att det nog är ett vanligt problem att "starka kvinnor", på olika områden förstås, men inte minst intellektuellt och fysiskt, har ett mindre urval av passande partners. Det har nog alltid varit så. Det är nog lätt hänt också att vissa starka kvinnor lätt drar åt sig svaga män som vill bli känslomässigt omhändertagna, kanske män med beroendeproblematik, t ex alkoholister. Men det beror förstås på vad man menar med att en kvinna är stark. Mycket styrka är falsk och är mer ett sätt att hantera sin stora sårbarhet. Då hakar man nog lätt på en svag man att ta hand om. Man slipper konfronteras med sin egen svaghet eftersom partnern personifierar den istället.
Fysisk styrka har väl alla hästtjejer däremot? Antar att man blir stark av att sköta hästar, det är ju inget latmansjobb precis. Bara att bygga hagar och slå i pålar på en åker är vråltungt! En man som gnäller över att du är mycket med hästarna är inte värd ditt engagemang dessutom! Han behöver skaffa sig egna intressen och inte vara så överdrivet beroende. Det låter som att du passar ihop med någon som är ungefär lika självständig som du själv istället. :)
/Eva
"Jag anser att könet visst har betydelse för hur vi blir och är. De två könen är tydligt åtskilda med sina olika typer av kroppar, hjärnor, könsorgan, hormoner osv. Ser inget problem med det heller. Variationen inom en könstillhörighet är dessutom stor. På så sätt kan en biologisk man vara snarast kvinna rent psykologiskt och tvärtom. Är det ett problem? Nej, skulle jag säga. Inte om man inte gör det till ett problem genom att peka finger om att man ska vara på ett visst sätt."
RaderaÅh vad jag älskar hur du så enkelt och elegant formulerar hur jag önskar att alla tänkte. <3
Mycket intressant att läsa om ditt tänk kring stark kvinna - svag man. Tror det är lätt att falla i fällan att man ska ta hand om karlar hela tiden. Jag försöker tänka att de faktiskt kan ta hand om sig själva. Men så är jag ju singel också. ;-)
Ja, jag skulle behöva en kille typ varannan helg. Det hade varit lagom. Så hade vi bägge kunnat fokusera på våra intressen resten av tiden och verkligen ge varandra av vår tid den helg som är vår gemensamma. Hm... Får sätta in en kontaktannons i bloggen. ;-)
Åh vad jag känner igen mig i det att inte riktigt passa in i det typiskt ”kvinnliga”, inte på alla områden i alla fall.
SvaraRaderaÄr gift och har 2 barn, vilket såklart har påverkat mig och min vardag och hur jag prioriterar min tid, men jag känner ändå att jag fortfarande är mig själv och har samma intressen som förut, vilket inte gäller för många av mina vänner som nu är Mammor. Enbart.
Har inte läst avhandlingen men har länge tänkt att jag ska göra det, dags att få tummen ur nu kanske. Är bara lite rädd att den mest skulle göra mig arg och uppgiven....
// Pollux
Jag tror egentligen att de flesta män och kvinnor har svårt att känna igen sig i de "typiska" beteenden som vi påstås ska ha. Fast man pratar kanske inte så ofta om det.
RaderaMammor som liksom offrar allt och går helt in i rollen som mamma, ger mig rysningar. Alltså jag skulle säkert kunna bli en sån jag också, så pass mycket som kretsar kring mina hästar i mitt liv. Men ändå, man måste kunna fortsätta leva sitt eget liv även när man fått barn. Såklart förstår jag att det krävs kompromisser och man kan inte leva så som man levde innan man fick barn, men att pausa sitt eget liv i 20 år? Inte sunt...
Läs den! Ja, du kommer att bli arg och uppgiven, men det känns som att man behöver ha läst den iaf en gång i sitt liv.
Låter som en intressant bok, kanske ska reservera den på bibblan. Jag kan också bli irriterad ibland på vissa föreställningar om hur jag ska vara, som jag upplever hänger ihop med att jag är kvinna. Tex är det många på jobbet som kommer med sina arbetsrelaterade problem till mig, frågor som inte har med mig att göra, trots att jag inte är chef, (dock lång utbildning och viss spetskunskap, men det är sällan min specialicerade kunskap som efterfrågas), när jag frågat en manlig kollega i samma position som mig om detta får han inte alls den typen av frågor/klagomål att hantera dagligen. Jag kan bara anta att det beror på att jag som kvinna anses mer tillgänglig för andra, trots att jag har lika mycket egna arbetsuppgifter att sköta som min manliga kollega. Det är en ganska liten arbetsplats, så jag vill inte vara otrevlig mot mina kollegor, men jag uppskattar inte alls rollen att fungera som mamma åt dem som är bra mycket äldre än mig själv. Någon som upplevt liknande?
SvaraRaderaSocialt kan jag annars uppleva att jag som kvinna får större ansvar gentemot min mans släktingar än vad han har mot mina. Tex att hälsa på svärmor med barnet, det tycker jag är ett utmärkt tillfälle för mig att få tid till mina egna intressen, alltså att min man kan klara besöket själv med vårt barn, men se nej, det duger inte, då fortsätter inbjudningarna trilla in dag efter dag tills jag kan komma. Min mamma däremot blir överlycklig när jag + barnet kan komma och hälsa på, om min man följer med eller inte har hon aldrig uttryckt någon åsikt om, det är ju sin egen dotter + barnbarn hon vill träffa (även fast hon absolut inte har något emot min man). Upplever att det inte bara är min svärmor som är så här, utan att flera av min mans släktingar delar uppfattningen om att "det vore roligt om L också kan komma, vi får hitta en dag när det passar", trots att jag ber min man meddela att han och vårt barn kan komma men att jag gärna tar tillfället att vila upp mig/träna/träffa en egen kompis som bor i närheten av de vi ska besöka. Visst vill jag träffa min mans släktingar ibland, vi brukar ha trevligt tillsammans, men jag har behov av egentid också - en bristvara för småbarnsföräldrar - och helgen har bara ett visst antal timmar. Jag upplever att jag förväntas vara något slags socialt lim som kvinna, detta trots att min man inte har några sociala problem och är fullt kapabel att själv ta hand om vårt barn några timmar eller tom dagar. Är det fler som upplever den här skillnaden?
/L
Om det fler som upplever detta? ;) Hur många kvinnor upplever inte att de behöver vara socialt lim? Tror de är ganska få. Vissa kanske också gillar det, eftersom det kan ge viss makt.
RaderaFör att inte framstå som en surpuppa, kan man i en aktuell situtation påtala hur man nu istället väljer att göra. Tror på att ta tillvara situationer i nuet, inte att prata i allmänna ordalag. Sådant tenderar många, särskilt män(?), att missförstå.
/Eva
Jodå, jag känner igen mig... På alla arbetsplatser jag varit på hittills har jag snabbt blivit känd som den som fixar allt. Värst är det dock på nuvarande arbetsplats, då min företrädare lämnade ett arv i form av att hon fixade allt, även sånt som andra hade som arbetsuppgifter... Jag har försökt sätta ned foten och inte göra andras jobb, men ibland är det förbaskat svårt att säga nej.
RaderaLikaså det sociala limmet. Det är ständiga tjat från mina föräldrar om att jag ska komma och hälsa på, medan det aldrig tjatades på mina bröder att hälsa på under den period jag bodde nära föräldrarna. Nu när jag kommenterar att jag kan hjälpa till med saker på distans (tex vårdkontakt om det behövs), så får jag till svar att det kan svägerskan (som numera bor nästgårds) göra. Eh? Varför skulle inte min bror kunna det likväl? Nä just ja. Han är kille och kan därför inte vara stöttande för åldrande föräldrar... *himlar med ögonen*
Jag får kämpa mot det dåliga samvetet, men sanningen är ju att jag INTE har några extra krav bara för att jag råkar vara född kvinna. Jag försöker verkligen att vara självisk, men det är svårt.
Kanske är jag bara ovanligt samvetslös, men när du (och andra) talar om att du "får kämpa mot det dåliga samvetet" blir jag konfunderad. Samvetet bör man ju följa då det visar på skuld. Men numera verkar det mest vara något man ska bekämpa. Är det verkligen samvetet som talar där? Kan man benämna det på annat sätt kanske? (Eller så är du verkligen skyldig!) ;)
Radera/Eva
Intressant... Samvetet är väl egentligen den där känslan som dyker upp när man vet att man gjort nåt fel, men gör det ändå. Typ inte påmint när man köpt en vara/tjänst men aldrig får fakturan.
RaderaDet här är ju mer en förväntan från omgivningen, som pockar på uppmärksamhet, fast jag vet att jag gör rätt rent moraliskt. Typ att jag tar två kakor vid fikat fast det hör till god sed att bara ta en.
Tydligare så? Kan inte komma på nåt bra namn dock. Förväntningstrots?
Ja, för mig är irritation över dessa saker ett större problem än dåligt samvete, men det kanske är därför jag reagerar med att känna irritation - att en del inom mig säger att jag borde göra det jag kan för att folk ska bli glada, samtidigt som jag tycker det är orättvist att saker krävs av mig som inte förväntas av männen i min närhet, de får fokusera på roligare saker som de bestämmer själva hur/när de ska göras. Det är väl dags att ifrågasätta mer, tex kan ju du påminna dina föräldrar att de har en son de kan fråga om hjälp/stöd också. Jag brukar påminna min man om att han inte alltid följer med till mina vänner/släktningar, men jag tror inte det är hans förväntningar som är problemet i mitt fall utan hans släktingars. Det roliga med min svärmor är att hon också har en dotter med barn, och när de hälsar på är barnens pappa med ytterst sällan, det ska vara någon speciell högtid i så fall - han tycker det är skönt med egentid har jag fått höra :) Har aldrig hört svärmor invända över det, men för mig är det tydligen oförståerligt att tycka detsamma. Tror att jag framöver tyvärr kommer falla tillbaka på ursäkter typ att "simträning är viktig som gravid" eller "jobbgrejer som släpar efter", eftersom det inte verkar accepteras att bara vilja vila upp sig eller ägna sig åt egna intressen utan att specificera dessa närmare.
SvaraRadera/L
Det är så tråkigt att behöva ta till en nödlögn, men tyvärr tror jag att för din sinnesfrids skull, är det en enklare väg att gå. Det viktigaste är ju ändå att du får den egentid du så väl behöver. <3
Radera