Ibland när det händer saker i min omvärld, så går jag till
mina dagböcker (och ibland bloggen!) och läser om hur jag mådde och hanterade
just detta för x år sedan.
Vi har en ganska stor omorganisation på jobbet just nu och
sist det hände var före pandemin, så jag fick gå ganska långt tillbaka och
läsa. Det som slår mig (förutom att jag var orolig över vad som skulle hända
med mig och mina arbetsuppgifter. Spoiler, jag fortsatte som vanligt) är vilken
oerhörd ekonomisk ångest jag hade. Oro över hur jag skulle ha råd med hästarna
framöver, oro över vad som skulle hända om x eller y inträffade (vilket de inte
gjorde).
Det som stör mig idag, är att jag är kvar i precis samma
känsla. Jag var till tandläkaren igår och hade ett yttepyttehål som vi efter
lite dividerande bestämde att laga. Varvid pulsen direkt gick upp och jag tänkte ”herregud, hur ska jag ha råd med alla utgifter?”. Inte hjälper det att Erik
träffade en veterinär förra veckan (tandkoll) som jag inte anlitat tidigare och
som tog dubbelt (!) betalt jämfört med min vanliga veterinär. Där fick jag för
att jag försökte vara ekonomisk och dela på resekostnaden med andra
stallkompisar.
Hästarna har dessutom precis haft hovslagaren och
så skiftades däcken på bilen. Så det har verkligen forsat ut pengar. Men
egentligen spelar det ingen roll, för det går ändå ihop sig och livet rullar
vidare.
Jag har börjat förbereda så smått inför årets kick off. Läste
vad jag skrev om förra året och där fanns det en enorm glädje över att äntligen
kunna börja spara igen. En glädje jag helt tagit förgivet det här året, för jag
har sparat på varje månad. Minst 500 kr och som mest blev det 7000 kr när
semesterersättningen kom. Jag har liksom glömt bort att jag gick back
ekonomiskt både 2023 och 2024. Så den där ekonomiska ångesten ska bort!
Händer det att du har ekonomisk ångest och vad gör du i såna fall då?
Ekonomisk ångest var nog ett tag sedan. Om man inte räknar med när någon aktie man köpt går ner riktigt hårt en dag. Fast då väntar jag några veckor så är ordningen förmodligen återställd.
SvaraRaderaFick under veckan höra att årets lönerevision förmodligen blir väldigt lite, eller helt uteblir. Tidigare hade jag blivit förbannad, men nu orkar jag inte riktigt bry mig istället.
Bilverkstad, veterinär och kostnad för barns resa till tävling i annat land borde få vem som helst att få hicka. Mest suckar jag och vet att ekonomin går runt, men visst hade det varit trevligt att få spara undan lite.
SvaraRaderaDessutom lågt påslag i lönerevisionen :-(
Men sen inser jag - jag har inte så dåligt ändå! Lunchade med några kollegor som efter omorg är på annan avdelning än mig. Samtalet kom in på att det inte gåååår att spara så man kan sluta jobba tidigare. Ok, att den som är ca 60 år inte kan sluta så mycket tidigare än standard. men de som är 30-40? De borde ju kunna spara en hel del.
Men jag fegade ur och sa inte så mycket, det där var en diskussion som jag skulle förlora.
Längtar efter att kunna gå ut när det är ljust utan att bli lerig och genomblöt av regn!
Spargrisen
Mjaa....jo...det händer även för mig. Fast jag vet inte riktigt varför, å sånt brukar bero på sedan länge nedärvda saker. Betingning, man vet inget annat, ryggmärgsreflexer.
SvaraRaderaDet kan både vara en fördel (om man kanske har lätt för att överspendera), förr eller senare kommer ett flyktigt leverne ikapp. Men även nackdel såklart, det kan vara svårt att hålla tillbaka såna där ryggmärgsreflexer.
Jag skulle behöva bli bättre på att låta det forsa ut pengar periodvis. Men jag ger inte upp hoppet om mig själv ännu, tror det kommer bli bättre.
Den där ekonomiska ångesten... Jo, den är en återkommande "vän" som verkar vara svår att bli av med. Jag brukar helt klart mest få påhälsning av den i samband med allt vad som kan kallas för veterinär eller vara i närheten av veterinär. Det kanske inte heller är så konstigt, det räcker med några röntgenbilder och springa i gången några varv för att hela månadslönen ska ha försvunnit.
SvaraRaderaFaktiskt, så när jag tänker på det, är den där ångesten allt som oftast kopplad till just veterinären och djuren.
Tur att de är söta när de står där i leran och anser att man är både djurplågare och världens sämsta ägare när de har väntat i 10 min på maten...
/Lotta