Jag vet inte jag. Jag tycker snarare att jag känner mig som en urvriden disktrasa. En disktrasa som när som helst börjar storgråta, för de mest fåniga sakerna. Sist grät jag för att det var slut på en rabatterad vara på Willys.
Jag är skör för att jag är slutkörd. De här månaderna, som jag trodde skulle ge mig återhämtning, blev ännu värre än de månader som varit tidigare. Jag minns inte allt jobbigt som hänt och jag vägrar läsa i mina dagböcker för att minnas. Jag vill inte minnas, jag vill bara vidare.
När jag gick i KBT för många år sen pga utbrändhet pratade min terapeut om att det behöver råda balans mellan de tre områdena familj-jobb-fritid. Om det är lite tufft i ett område, så måste de andra två generera energi. Så en kort sammanfattning av de områdena är nog på sin plats.
Familj
En nära anhörig har varit in och ut på sjukhus i några omgångar. Först förklarades problemen med att hen inte rörde sig så mycket, vilket gjorde att hen inte hade så mycket aptit, vilket därmed gjorde att hen inte hade nån ork och därmed inte rörde på sig så mycket. Lite uppvätskning medelst dropp och justering av mediciner skulle göra susen. När det sen inte blev nån större förbättring, utan snarare en försämring blev det ytterligare ambulansfärd in och den här gången blev det tre (!) blodtransfusioner gjorda och en utredning varför hen förlorat så mycket blod. Under utredningens gång fann man inte bara orsaken, utan även tumörer på ett annat ställe. Det blev en jobbig mental väntan på provsvar innan de visade sig vara benigna. Den här personen har varit min stöttepelare när jag haft det svårt, hen har alltid funnits där när jag behövt prata. I och med denna sjukdomsperiod har jag fått inse att den tiden är över och personen är nu så pass sjuk att det är jag som behöver stötta hen. Det är lite av en sorg i sig, att förlora någon som alltid funnits där för en.
En vän jag haft i många år passade även på att tydligt visa att mina problem är inte lika viktiga som hens problem, så mitt när allt brann omkring mig (metaforiskt, tack och lov har inget brunnit) blev jag helt övergiven, trots att hen hade kunnat hjälpa mig på flera olika sätt om hen velat. Den sorgen är också jobbig att ta sig igenom.
Jobb
Arbetsbelastningen eskalerade fram till midsommar ungefär. Då var jag så mentalt slut och sönderstressad att jag grät på kontoret. När en kollega frågade hur det var och jag svarade att allt känns nattsvart, fick jag tillbaka ett "Men det är fint väder". Det kändes verkligen som ett hån speciellt med tanke på att det är till mig många går för att prata av sig eller gråta ut.
Därefter har jag försökt lösa alla akuta situationer som uppstått pga tf chef gått på semester utan att lösa de resursbrister som fanns. Jag har haft en ny kollega som behövt massor med stöd och uppbackning och givetvis inom områden jag inte har kompetens i. Så vi har varit två som bankat huvudena i väggen, skönt med sällskap...
Mitt "sommarprojekt" som tf chef prackade på mig visade sig kräva sisådär ett halvårs heltidsjobb. Så jag misstänker att jag kommer få fortsätta slita med det tills det är färdigt om några år.
Nu har kollegorna börjat komma tillbaka från sina semestrar och sådär klämkäckt förklara att jag minsann måste haft det så lugnt de här mötesfria veckorna... Ibland planerar jag hur jag ska mörda dem med en häftapparat.
Fritid
Jag vet inte ens vad jag ska skriva om allt som hände i stallet under den här perioden. Det var en kombination av att stallet ändrade inriktning, vilket gjorde att stämningen blev mycket sämre och hästarnas förutsättningar ändrades radikalt. Mitt i allt detta pajade min bil. Ingen verkstad hade tid att felsöka, än mindre laga. Fem veckor var jag utan bil och 30' fattigare när den väl rullade igen. Dessa pengar tog jag ifrån min drömresa, som jag avbokat ett par veckor tidigare, när jag märkte att det inte skulle fungera att lämna hästarna några dagar.
Ångesten över att inte veta ifall hästarna får mat och vatten, den är helt horribel. Än värre när jag inte ens kan ta mig ut till stallet då inga bussar går dit. Dessutom var det så tydligt att stallägaren gjorde allt hen kunde för att motarbeta oss så vi skulle säga upp oss (vilket flera gjorde). Jag kunde dock inte säga upp mig förrän jag hade nånstans att ha mina tre hästar. Min gamla backup-plan hos en kompis visade sig vara tomma ord nu när det verkligen behövdes. För att motivera ännu mer till flytt chockhöjdes stallhyran och när inte ens det fungerade så blev jag uppsagd. Fick veta att uppsägningstiden inte gällde, utan jag skulle flytta direkt nya stallet kunde ta emot mig. Det fanns så mycket fysisk och psykisk påfrestning under den här tiden, som jag inte ens tänker gå in på.
Givetvis har jag haft perioder när jag inte ätit, vilket jag vet ger mig mindre energi, men jag har inte ens kunnat uppbåda energi nog att beställa hem mat. Mina näringsdrycker är dessutom restade, så jag har inte ens kunnat beställa dem om jag orkat.
Ekonomin är totalt körd i botten och ångesten är såklart total på det området. Men jag försöker vara tacksam över att jag har pengar att ta av till alla akuta situationer.
Jag minns även att min KBT-terapeut sa att man absolut inte skulle ta några beslut under den period när man mådde dåligt. Jag kom ihåg att jag tyckte att det var klokt, men såhär i efterhand undrar jag hur i hela friden man gör då? Under den här perioden har jag fått fatta flera stora beslut (Laga bilen eller köpa "ny"? Vilket stall verkar bäst av x, y och z? Ska jag kosta på hyrbil en period eller blir det för dyrt? Hur ska jag lägga upp flytten på bästa sätt? Är den här personen rätt för Daisy?).
Vad har varit bra trots allt?
Jag har några vänner som verkligen steppat upp och visat att när jag mår som sämst, när jag bara gråter och gråter, inte kan tänka klart, så finns de där för mig. De lyssnar och i den mån det är läge, kommer med lösningar. Några har lånat ut sina bilar till mig när jag haft panik och bara måste ta mig ut till stallet och några har bekräftat mig när jag blivit osäker på om jag inbillar mig eller om det verkligen är så illa som jag upplevt det.
Efter ett par incidenter med stallkompisar blev det väldigt tydligt för mig att jag inte klickar med Daisy. Hon har ett helt annat temperament än jag hade hoppats på (hon är väldigt olik Anette) och kräver en helt annan sinnesstämning av mig än vad jag klarar av just nu. Dessutom är hon en häst som vill göra saker hela tiden och det fungerar inte om jag samtidigt ska hinna med Anette och Celine. Så till min lättnad är hon nu såld och trivs utmärkt hos nya ägaren, som är allt jag inte är. Jag trodde att jag skulle gråta när Daisy åkte, men till min förvåning (jag gråter ju jämt numera) har jag inte slösat en enda tår på henne. Det stärker mig i mitt beslut, vi var inte gjorda för varandra.
Anette och Celine har flyttat till ett nytt stall. De har allt de behöver för att må bra och jag har så nära till dem att jag äntligen kan träffa dem varje dag igen.
Jag har varit fysiskt frisk under den här perioden. Mina sjukdomar medicineras så jag inte ens tänker på att jag har dem längre.
Jag har börjat använda min diskmaskin. Jag hatar att diska och trots det har jag inte använt den pga att jag ville spara på el. Men nu tuffar den på ungefär varannan till var tredje dag.
Ja, det var min sommar det... Tack till er som hört av er. Jag har inte orkat svara på kommentarer i bloggen och inte heller på mailen. Jag hoppas att jag snart har ork att blogga igen.